De tunga stegen

När någon går bort och man är i den djupaste sorg som man är i när man är på plats för att säga adjö så står tiden stilla. Man existerar bara i ett här och nu och allting annat finns inte och då kan man bli näst intill förbannad på folket som går runt på gatan som om ingenting har hänt.
Folk står i ett hörn och skrattar och deras liv flyter på som vanligt och man har bara lust att gå dit och drämma till dem eller ge dem en örfil för att de inte fattar att just jag är i den djupaste sorg och att just jag tycker att hela världen måste stå stilla för att NN har precis bestämt sig för att somna in...

..men det var just det som var så märkligt, dagen efter att jag hade sagt att adjö till pappa i kapellet på västerås lasarett så kändes det just så, hela världen, eller iaf Sala, hade stannat av och andades tungt och jag såg inte en enda människa stå och skratta i ett hörn när vi gick runt i Sala, det var märkligt fast trots allt ganska skönt och det kändes fint, det blev på något sätt okey då att gå runt där på stan med väldigt tunga fotsteg och det var som om folk som är totala främlingar såg hur tunga fotstegen var, hur jobbigt det var och det är just den känslan som alla som är anhörig till en framliden vill känna och man vill hitta ett "rum" där man bara kan skrika ut den smärta som man känner...