29,5 år och pensionär

jag har varit lite frånvarande ett par dagar och
det har sina förklarliga orsaker.
Jag har inte haft någon lust att skriva,
jag har inte haft någon lust att prata.
har jag inte suttit i ett mörkt rum och
låtit tårarna falla så har jag varit i kyrkan.
i Kyrkan finner jag en inre frid och en inre ro,
att låta tårarna falla hjälper inte jag vet,
men ibland orkar man bara inte.
" du är stark du är stark" jo jag är stark
men hur länge ska man orka?
jag har återigen blivit påmind om
att jag har en grym sjukdom. jag har
mitt första riktiga skov på nästan ett år.

Den danska staten vill Pensinonera mig nu,
den danska staten, mina läkare och min
arbetsterapeft och min sjukgymnast
tycker det är bäst att jag pensinonerar mig.
Men vadå jag fyller 30 om 6 månader och jag är redan
pensionär??? det går ju inte, ni kan inte göra så
mot mig, jag vill jobba. jag vill spela teater, jag vill skriva
och jag vill fortsätta min väg mot prästyrket.
vad ska jag göra i 40 år om jag inte får jobba?
och vad får jag göra när jag är pensionär?

jag är 29, 5 år och redan en gammal avdankad kärring
som lika gärna kunde sätta sig på ett ålderdomshem
och låta sjukdomen äta upp mig.
Allt jag kämpat för under dessa år blir helt plötsligt bortblåst.
Jag har vägrat att acceptera sjukdomen
men nu känns det som att jag inte har något val.
Måste jag sitta och vänta på att kroppen förmultar bort?
kan jag inte få göra som nu? bara jobba, studera och spela teater
och köra på tills den dagen kommer?
jag trodde det var så ni ville att sjuka människor skulle göra?
leva livet och försöka göra det bästa av situationen så
länge man kan och inte ge upp?
min kropp kan dö i morgon men den kan lika
gärna dö om 30 år, måste jag bara sitta still och vänta?