back in business

Så tog jag mig till kontoret idag
och jobbar lite.
jag anser att man kan arbeta på kontor
trots att man bara har ett friskt ben
och det är absolut inga problem att arbeta.
Problemet har varit att ta sig till jobbet.

När jag imorse väl kom ner till bussen,
jag har 200 meter till busshållsplatsen
men var tvungen att stanna 3 gånger innan
jag var framme, så tänkte jag hela tiden
att det är bäst jag vänder jag orkar aldrig det här,
jag hoppar på bussen och 40 minuter senare
är jag framme vid Malmö centralstation
och nästa utmaning, att ta sig från bussen
bort till tåget. 4 stopp och andningspauser senare:
Puu det gick, hur fatsiken ska det gå i danmark sen?
På tåget träffar jag en kollega och vi har
en diskussion om Sverige demokraterna,
hela tiden är tanken: hur ska jag orka detta?
27 minuter senare står jag inför utmaningen
jag fruktat för hela morgonen.
Jag ska ta mig från tåget till kontoret?

Sträckan som annars brukar kännas så kort
och uppfriskande, en promenad på 4 minuter
brukar vara så skönt när man pendlar
och när man ska sitta på ett kontor hela dagen.
I morse kändes det som ett rent helsike.
13 minuter senare var jag framme och jag
slog mig ner i stolen med en dunst och kunde
pusta ut, nu ställs jag inför nästa problem:
hur ska jag orka ta mig hem sen?
Hur ska jag klara det?

men att jobba är inge problem,
det är just transporterna mellan
kontoret och tåget och bussen
och transporterna inne på kontoret
mellan break out, kantinan och skrivbordet..
jag har iaf kommit fram till att om jag ska hinna
med det vanliga tåget hem så behöver jag gå
10 minuter innan jag egentligen slutar,
annars måste jag vänta 30 minuter på nästa tåg
och frågan är hur jag ska orka de resterande veckorna?
Förhoppningsvis kan jag börja stödja lite på foten snart,
om det nu inte krävs en operation i slutet av veckan
som befaras....
att en liten olyckshändelse kunde sluta så illa..