Om jag ändå fick bli frisk nu

Dag 21 eller något jag vet inte jag har tappat räkningen nu. Jag går in i sjukhusvecka 4a på tisdag och börjar bli allmänt less på att det inte riktigt går som jag vill. Feber, högtblodtryck, högpuls och starka domningar och stickningar i huvudet, ben och armar i dag. Det känns inte alls bra. Jag har trots detta tränat med en av undersköterskorna flera gånger i dag, men sedan klockan 18 är jag sängliggande och tränar "bara" vänster arm och vänster hand, var iof upp en liten kortis till på kvällen.

I morgon eftermiddag har jag en liten operation inplanerad, den som skulle ha varit i fredags eller i går, så det kan mycket väl vara därför pulsen och blodtrycket var så högt tidigare idag, det var lägre nu klockan 23 så det var väldigt lugnande men visst känner jag mig nervös inför den. jag vet ju hur det gick sist, vilket inte gick så jättebra. Det dom ska göra i morgon är att ta bort min port a cart som jag fick inopererad för några år sedan för första gången, I maj 2009 satte dom om den vilket resulterade i en förlamad högerarm. Av port a carten ska dom sedan ta odlingar och eventuellt även ta med någon nerv ut och analysera den om jag förstått det hela rätt.

Jag hade ju trott att jag skulle få lämnat sjukhuset i fredags men ikke sa nicke, det gick inte min kropp med på och inte heller läkarna och eftersom jag har denna lilla operation inplanerad i morgon så lär jag inte få komma hem på tisdag heller, nejdå tidigast på torsdag eller fredag beroende på hur operationen går och när provsvaren från analysen kommer och vad proverna från morgondagen visar och när detta med hemrehabilitering kan sätta igång. Jag tycker att det har tagit lite väl lång tid nu. Om jag bara fick komma hem till hundarna nu och till Selma Lagerlöw.

Jag fick förresten ett mycket välbehövligt telefonsamtal tidigare i dag från min avlidna sänggrannes man. Vi pratade länge, närmare en halvtimme och jag blev så glad att han ringde, att han har ork att ens tänka på mig i denna svåra stund för honom är beundransvärt och kanske en bra break för honom och samtidigt så ville han veta hur min och dam D´s kväll hade varit den där fruktansvärda dagen.. Både han och jag behövde prata med varandra, jag har väldigt svårt att släppa tanken om honom och hur han mår och vår plan om att träffas så snart som möjligt stod fast sa han, det kändes skönt och när han har sin födelsedag på tisdag så ska jag ringa och gratta honom tänkte jag. Jag fick även veta när begravningen är. Vi kommer inte att gå men vi ska skicka blommor och postogram eller vad det heter.

vem är värst?

I går fick jag höra från en vän som också legat här på Neurologen att han inte tyckte om att gå ut i matsalen när han låg här. Jag frågade varför och han sa att det alltid var tävling bland patienterna om vem som var sjukast. Jag bara skrattade då och sa att så är det inte hos oss.
Men så i morse så satt jag och funderade på det där när jag åt frukost och det kändes faktiskt som att han hade rätt. Gubbarna försöker i a f bräcka varandra i vem som har värst historier att berätta, vilket är mycket roligt att lyssna på och det är allt från gamla lumpen historier från 1940talet till vem som dragit upp störst fisk i havet. vem har gått mest i kyrkan och haft strängast skola? och vem får mest mediciner vid frukostbordet? Så nog kan jag se tendenser till denna tävling som min vän talade om, även om vem som är sjukast från vissa patienter, lite patetiskt kan jag tycka.

jag var uppe och gick lite nu på morgonen med en undersköterska och även om jag tycker att det är en jätte hemsk känsla så måste jag öva och träna på det för jag vill ju tillbaka, jag vill bli frisk till skillnad från många andra patienter. Så jag kämpar på vilket jag har gjort hela tiden och den här jävlar emamma taktiken har ju varit A och O hela tiden, jag hade aldrig klarat mig om jag inte haft den.. 21 dagar har jag varit på sjukhuset nu och jag hade ju hoppats på att jag skulle få komma hem innan dag 30. Förlamningen släpper mer och mer. i högerhanden är det bara 3 fingrar kvar som är helt förlamade och i högerbenet så är det "bara" högerfot och underben. men styrkan finns ju inte och inte heller musklerna och den måste jag ju bygga upp och kordinationen osv. att stå och göra smörgåsar samtidigt går tex inte, att behöva koncentrera sig på att borsta håret samtidigt som du ska stå upp går inte osv osv men det kommer att komma så småningom, det kan ta veckor det kan ta månader. rehabiliteringen får ta sin tid.

Edith Piaff blev BIM idag

åh vad roligt det var att se Loretta och Edith Piaff idag och tack hela gänget för en underbar dag i det kalla ridhuset i Gryttinge. Edith Piaff blev 1a med HP pris och sedan BIM, det var Lorettas hane Morris som sedan stod mot Edith Piaff i BIR ringen vilken Morris vann, intressant var att det var 2 helt olika typer av chihuahuor som stod mot varandra även om båda är innanför rasstandarn.

Edith Piaff fick en väldigt fin kritik som jag dessvärre inte har med mig till sjukhuset, men det stod bland annat att hon hade ett feminint huvud, väl markerad benstomme, perfekta rörelser från sidan, perfekt bett , får skriva ut hela kritiken när jag har den framför mig sen när jag kommer hem om någon vecka.

På bilden sitter hon i sin stolta "mammas" knä dvs mitt knä med sina fina rosetter.

Min dagpermission är över för denna gång och jag orkade inte alls så mycket idag men är glad att jag orkade vara med några timmar på utställningen och sedan titta förbi våra vänner i Svalöv innan jag klockan 17 blev tillbaka skjutsad till sjukhuset.

Tusen tack Loretta för all hjälp med Edith Piaff.

dagpermission

Eftersom Edith Piaff ska ställas ut i Svalöv i dag så har jag fått några timmars permisssion så jag kan åka och heja på min hund. Jag är hemskt nervös för detta, dels för hur jag ska orka men framförallt hur Edith Piaff kommer att sköta sig med Loretta och hur Edith Piaff kommer att vara mot domaren.

idag är första dagen på på 3 veckor som jag ska få andas lite annan luft än sjukhusets, om så bara för några få timmar så ska det bli väldigt skönt.

saknad

Usch och fy vad jag saknar min rumskamrat, det gör vi alla 3 här inne.
Det är så himla tomt och inte blev det bättre av att sängen står tom,
inte blev det bättre av att det flyttade in en ny dam som dessutom
har permission hela helgen så nu står sängen tom igen,
den nya damen satt dessutom kallt (hur kunde hon veta?) i stolen dam D har suttit i hela veckan, vi alla 3 blev ledsna när den nya yngre tanten ( i 60-45 års åldern) satt i stolen och läste precis som Dam D har gjort hela veckan.

så tysta som dam K, jag och den nya damen M har varit i dag har vi inte varit på hela veckan, de gånger vi talat med varandra har vi bara pratat om det som hände natten till idag och vi har inte kunnat skratta inne i vårt rum, till och med J var tyst när han kom och kände tomheten här inne. Jag och J åkte på kvällen ner till andaktsrummet och skrev om Dam D och tände ett ljus.. för att skingra tankarna har jag och dam K sedan suttit ute i matsalen hela kvällen och tittat på lets dans och det den där komik serien Solsidan, då skrattade vi.

Det är konstigt vad man lär känna människor på så kort tid, iof min specialitet är ju att börja prata hej vilt med främmande människor, men alla historier om förr som Dam D och hennes make berättade och deras kärlekshistoria och det dagliga pratet om vårt gemensamma intresse och framför allt det dagliga skrattet. Det blev ju att vi umgicks 24 timmar om dygnet under den veckan vi delade rum och var sänggrannar och man känner nästan personerna här inne bättre än vad man känner vissa av sina vänner, speciellt jag och dam K och dam D hade hunnit få en väldigt speciell relation efter att ha delat rum i 1 och 2 veckor, en relation vi visste skulle vara livet ut, nu är det bara jag och dam K kvar. vi är ju aldrig själva och vi har inget privatliv här inne och när Dam Ds make var på besök så besökte han mig lika mycket som han besökte henne och det samma när J var på besök. vi tog hand om varandra och hjälptes åt med det vi inte klarade av, en blind leder en blind som man säger, jag tror iaf att man säger så.

Hur kan vissa ha turen med sig och vissa inte? För att hon var 84+ och jag 30? jag hade kraften och ungdomen att orka besegra?

Det är en tomhet och jag tänker så på hennes anhöriga då speciellt hennes make som jag lärt känna.

Imorgon, lördag, har jag permisson över dagen och ska då åka på hundutställning., kan behöva skingra tankarna lite och det ska bli väldigt spännade att se hur Edith Piaff kommer att sköta sig uppe i Svalöv. Det är 10 chihuahuor hon kommer att tävla emot.

att lära sig på nytt

Allting ska läras på nytt och när man har lärt sig en sak så ska man lära sig nästa sak och allting går i en fart jag inte själv hinner med i. Jag förstår fortfarande inte hur jag ska kunna lita på ett ben som jag inte känner, eller äta med en hand jag inte tycker finns där? och när jag sedan lär mig att lita på vissa delar av kroppen ja då ska dom användas oxå och kroppen ska programera in allt som ett litet barn. Du ska lära dig att klä på dig, äta, borta tänderna, borsta håret, sitta, stå, gå, kasta boll, hålla balansen, och sen när man då är uppe och sitter med sjukgymnasten eller ute och går så känner man sig som en liten vinglig fyllebäbis. Det är äckligt och man börja förstå varför bäbisar väljer att krypa runt fast de dagarna innan tog några stapplande steg. att ge sig ut i det okända är inte alltid en trevlig känsla.

I dag börjar min 3dje helg på sjukhus och vecka 4 börja närma sig med stormsteg. Rykten säger att jag ska få åka hem i slutet av sjukhus vecka 4 och ha så kallad hemrehabilitering resten av tiden, om jag nu inte får större bakslag än de jag fått hittills.

livets vändningar

Livets vändningar är verkligen snabba och när man är gammal så ska man ta vara på varje minut som farbror G sa för någondag sedan, igår visste han inte hur rätt han har. jag tror att man ska ta vara på varje minut trots gammal eller ung, titta bara på min kropp som slogs ut på bara 20 minuter och hur den bara försvann bort mer och mer för snart 2 veckor sedan.

I dag är det sorgens dag på något sätt och jag, jakob och Dam K på rummet är verkligen ledsna och känner en tomhet.
Jakob och jag han blir goda vänner med Dam D och hennes make också under denna vecka som både Dam D och jag låg här på neurologen i samma sal och vi började umgås en del vilket iof är ganska oundviklit när man bor på samma sal men det visade sig även att vi har samma intressen, vilket var ett stort samtalsämne. Vi hade dessutom planerat kalas på tisdag och en inplanerad middag hemma. Dam D och jag satt och skrattade hela kvällen igår och hon var med på Videosamtalet jag hade över datorn med hundarna och Lorettah så sent som strax före hon gick och lade sig. Sedan hände något oerhört hemskt och jag är så ledsen för hennes barn och och hennes makes skull. Dam D lämnade oss igår och hon lämnade jordelivet, det tog bara några få minuter, så för hennes skull är det skönt att det gick så snabbt, men för hennes make G är det beklagligt och för hennes barn. hennes make G var så himla kär i henne och jag såg lite Morfar och Lisa i dom två. Tror det var i söndags som jag och Jakob satt och lyssnade på deras kärlekssaga som varat i 13 år. Dam D var endast 84 år gammal, alldeles för ung. Det som hände på salen igår får en att verkligen tänka igenom hur snabbt livet kan gå och fick mig att inse vad som verkligen hände mig och tyvärr lever jag med vetskapen om att det kan hända igen och att det bara är en tidsfråga, frågan är om man är lika lyckligt lottad nästa gång?

i dag eller i morgon ska jag genomgå en liten operation. Jag hoppas ju på att det blir idag så att jag får permission i morgon .