vem är värst?

I går fick jag höra från en vän som också legat här på Neurologen att han inte tyckte om att gå ut i matsalen när han låg här. Jag frågade varför och han sa att det alltid var tävling bland patienterna om vem som var sjukast. Jag bara skrattade då och sa att så är det inte hos oss.
Men så i morse så satt jag och funderade på det där när jag åt frukost och det kändes faktiskt som att han hade rätt. Gubbarna försöker i a f bräcka varandra i vem som har värst historier att berätta, vilket är mycket roligt att lyssna på och det är allt från gamla lumpen historier från 1940talet till vem som dragit upp störst fisk i havet. vem har gått mest i kyrkan och haft strängast skola? och vem får mest mediciner vid frukostbordet? Så nog kan jag se tendenser till denna tävling som min vän talade om, även om vem som är sjukast från vissa patienter, lite patetiskt kan jag tycka.

jag var uppe och gick lite nu på morgonen med en undersköterska och även om jag tycker att det är en jätte hemsk känsla så måste jag öva och träna på det för jag vill ju tillbaka, jag vill bli frisk till skillnad från många andra patienter. Så jag kämpar på vilket jag har gjort hela tiden och den här jävlar emamma taktiken har ju varit A och O hela tiden, jag hade aldrig klarat mig om jag inte haft den.. 21 dagar har jag varit på sjukhuset nu och jag hade ju hoppats på att jag skulle få komma hem innan dag 30. Förlamningen släpper mer och mer. i högerhanden är det bara 3 fingrar kvar som är helt förlamade och i högerbenet så är det "bara" högerfot och underben. men styrkan finns ju inte och inte heller musklerna och den måste jag ju bygga upp och kordinationen osv. att stå och göra smörgåsar samtidigt går tex inte, att behöva koncentrera sig på att borsta håret samtidigt som du ska stå upp går inte osv osv men det kommer att komma så småningom, det kan ta veckor det kan ta månader. rehabiliteringen får ta sin tid.