Det var då ett evigt tjat om denna 30 årsdag. Ja, det är en vecka och 2 dagar kvar nu, ja nästa lördag har jag passerat 30 års sträcket, det kommer inte att bli någon stor fest och troligen inte mer än någon tårta heller och nej jag har faktiskt inte en blekaste aning om vad jag önskar mig i 30 års present. Av läkarna har jag fått vet att jag kommer att bli frisk, måste man önska sig något annat?? Det är lång väg kvar och hård träning men i alla fall.
Så åter till denna 30 årsdag som infaller fredagen den 9 april 2010. Det kommer troligen inte att hända någonting den dagen och jag kan i dagsläget inte riktigt förstå varför jag i 3 års tid har längtat efter att fylla 30, förutom att mor och Janne kommer ner på eftermiddagen/kvällen och det blir en enkelt middag så kommer jag på dagen att ha sjukgymnastik i form av att gå en promenad med hundarna om vädret tillåter och sedan blir det ett pass med pilatesbollen, det vanliga med andra ord. På lördagen blir det säkert lite shopping och kanske lite grillning, inget märkvärdigt med andra ord, sedan vaknar man upp på lördagen och inser att man faktiskt är 30 år. Jag vet fortfarande inte varför folk befarar den dagen och jag har snarare insett att det är inget märkvärdigt med att fylla 30 utan får snarare sikta in mig på 40 istället.
Nåja dags att göra sig klar för ett snabbt besök hos läkaren och sedan sjukgymnastik.
onsdag 31 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Mitt bidrag till Världen igår
Så i går var det den här världstimmen igen, mitt bidrag i år var lite av det annorlunda slaget och ganska elakt kan tyckas. Trelleborg bidrog som vanligt med att släka ner det gamla vattentornet men inget annat vad jag kunde se, precis som förra året.
Jag gjorde som jag brukar vid den obligatoriska världstimmen, jag släkte lamporna och tände ljus. Selma lagerlöw, hundarna och jag satt i soffan, Selma Lagerlöw blev irriterad på Edith Piaff och hoppade upp på bordet och vid nedgång från bordet går hon för nära de brinnande ljusen och vad händer då? Jo, Selma Lagerlöws päls tog fire, vad heter det på svenska? Den började brinna och mitt bidrag till jorden blev en stor katthårtuss mindre på detta jordklot och förutom att det luktade bränt i hela huset så hade jag en mycket uppskakad katt här hemma och jag hoppas att hon har lärt sig något av detta, att inte gå förnära brinnande ljus!
I dag har jag annars varit så slut i kroppen så hela eftermiddagen låg jag orörlig i soffan och tittade på film ( läs sov), Edith Piaff och Elvis Presley tyckte att det var ganska trevligt och kurade ihop sig både på mig och bredvid mig och Selma Lagerlöw har hållt sig borta från soffbordet trots att jag inte haft några ljus tända.
Jag gjorde som jag brukar vid den obligatoriska världstimmen, jag släkte lamporna och tände ljus. Selma lagerlöw, hundarna och jag satt i soffan, Selma Lagerlöw blev irriterad på Edith Piaff och hoppade upp på bordet och vid nedgång från bordet går hon för nära de brinnande ljusen och vad händer då? Jo, Selma Lagerlöws päls tog fire, vad heter det på svenska? Den började brinna och mitt bidrag till jorden blev en stor katthårtuss mindre på detta jordklot och förutom att det luktade bränt i hela huset så hade jag en mycket uppskakad katt här hemma och jag hoppas att hon har lärt sig något av detta, att inte gå förnära brinnande ljus!
I dag har jag annars varit så slut i kroppen så hela eftermiddagen låg jag orörlig i soffan och tittade på film ( läs sov), Edith Piaff och Elvis Presley tyckte att det var ganska trevligt och kurade ihop sig både på mig och bredvid mig och Selma Lagerlöw har hållt sig borta från soffbordet trots att jag inte haft några ljus tända.
lördag 27 mars 2010
Motorcyklar är en dyr hobby.
Motorcyklar är då ingen hobby för den fattige det är då en sak som är säker.
J frågade igår eftermiddag om jag ville följa med in till Malmö, så jag packade in mig och Edith Piaff och Elvis Presley in i bilen. Efter en runda på biltema och en runda till Arkens Zoo, ute på svågertorp, så jag fick köpa hundmat och hundben till "bäbisarna" så skulle vi tydligen till MChuset och jag fick en smärre chock när jag tittade på skinställ och skor till mig (ni vet jag som aldrig ska åka på den där gråröda motorcykeln i garaget måste ha ett skinställ). Skinstället skulle gå på 8998 kronor och skorna skulle kosta 2450 kr och sedan skulle handskarna kosta 675 kronor. Det fanns ett 2 delat skinställ som jag tyckte om också där byxorna kostade 3450 kronor och jackan kostade 3000 någonting och när jag stod och provade jackan så var det ganska nära kassan där det var en annan tjej som betalade, "då blir det 10870 kronor" sa kassörskan utan att skämmas och sedan var det en man som skulle betala till en annan kassörska och jag såg inte vad han hade köpt men det var 2 kartonger " 8755 kronor tack" sa den kassören, hutlösa priser vill jag lova! När jag stod där och velade så sa J " men du kan nog låna M´s skinställ hon och P har sålt deras motorcykel. Tack sa jag och sa att jag kunde nog köpa en till chihuahua för de där pengarna istället och lovar dyrt och heligt att jag har mer nytta av en till hund istället för ett skinställ.
Och sedan tittade vi på motorcyklar och jag studerade människorna som var ute och provkörde och som köpte cyklar. Det var en del sterotyper där, ni vet sådana där muskelknuttar tatuerade upp till öronen som man föreställer sig kör sådana där farliga saker, och sedan var det en heldel äldre män som troligtvis önskar att de var i 20års åldern igen och de få kvinnorna jag såg fick mig att inse att jag nog ska hålla mig till mina djur i stället när jag blir frisk för jag tillhör inte någon av kategorierna som kan åka motorcykel, jag är varken en äldre man, tatuerad upp till öronen eller en brat.
J frågade igår eftermiddag om jag ville följa med in till Malmö, så jag packade in mig och Edith Piaff och Elvis Presley in i bilen. Efter en runda på biltema och en runda till Arkens Zoo, ute på svågertorp, så jag fick köpa hundmat och hundben till "bäbisarna" så skulle vi tydligen till MChuset och jag fick en smärre chock när jag tittade på skinställ och skor till mig (ni vet jag som aldrig ska åka på den där gråröda motorcykeln i garaget måste ha ett skinställ). Skinstället skulle gå på 8998 kronor och skorna skulle kosta 2450 kr och sedan skulle handskarna kosta 675 kronor. Det fanns ett 2 delat skinställ som jag tyckte om också där byxorna kostade 3450 kronor och jackan kostade 3000 någonting och när jag stod och provade jackan så var det ganska nära kassan där det var en annan tjej som betalade, "då blir det 10870 kronor" sa kassörskan utan att skämmas och sedan var det en man som skulle betala till en annan kassörska och jag såg inte vad han hade köpt men det var 2 kartonger " 8755 kronor tack" sa den kassören, hutlösa priser vill jag lova! När jag stod där och velade så sa J " men du kan nog låna M´s skinställ hon och P har sålt deras motorcykel. Tack sa jag och sa att jag kunde nog köpa en till chihuahua för de där pengarna istället och lovar dyrt och heligt att jag har mer nytta av en till hund istället för ett skinställ.
Och sedan tittade vi på motorcyklar och jag studerade människorna som var ute och provkörde och som köpte cyklar. Det var en del sterotyper där, ni vet sådana där muskelknuttar tatuerade upp till öronen som man föreställer sig kör sådana där farliga saker, och sedan var det en heldel äldre män som troligtvis önskar att de var i 20års åldern igen och de få kvinnorna jag såg fick mig att inse att jag nog ska hålla mig till mina djur i stället när jag blir frisk för jag tillhör inte någon av kategorierna som kan åka motorcykel, jag är varken en äldre man, tatuerad upp till öronen eller en brat.
fredag 26 mars 2010
Solen lyser idag igen
Ja! I dag lyser solen igen , den på himlen alltså som gör att man får energi och kan sola och i dag ska vi premiär grilla.
Min läkare som jag skulle ha träffat den här veckan är sjuk så nu har jag tid på måndag och vi hoppas att han är frisk tills dess annars får dom faktiskt sätta in en annan läkare.
Ja har en överbusig 1åring här hemma som måste aktiveras när katten Selma är ute om dagarna och igår när Selma hade varit ute i 10 minuter och Edith Piaff började driva mig till vansinne så satte jag mig ute i trädgården och där satt jag i närmare 2 timmar medans hund och katt busade oavbrutet, då tror man ju att hunden är trött när man tar in henne´men oj så fel man kan ha. Elvis och jag bara skakade på huvudet och jag valde att gå hemifrån. Hon hittar på så mycket satyg den där hunden och jag kan inte minnas att Elvis var sådan som 1 åring, nu har han iof alltid varit en ovanligt lugn hund.
idag ska jag ta det lugnt med träningen för jag har så ont i kroppen. Jag har inte kunnat sova på 2 nätter pga smärtan. jag ska lämna vovvarna hos deras "farmor" och sedan ska jag gå och få min förtidiga 30 års present och i eftermiddag ska vi grilla om vi inte åker in till Malmö.
"vi" har köpt motorcykel, en sådan där grå sak som jag kan titta på i garaget, jag kommer då troligvis aldrig att åka på den i alla fall men kan titta på den på håll. Vad är det med karlar och motorfordon och teknik? Det verkar som att det alltid måste vara det nyaste och det värsta.
När jag har bil sen så räcker det med att den går framåt och tar mig dit jag vill och jag kan inte skilja på om det är en motor x754 eller en motor c543 i en bil och jag kan inte se skillanden på om bilen är ditoxbehandlad eller inte, jag bryr mig inte heller så det kanske är därför. Jag borde dock ha lärt mig allt om bilar vid detta laget med tanke på vilka jag har umgåtts med i mitt tidigare liv höll jag på att säga, T som jag delade lägenhet med under åren i Uppsala jobbade på motor, vad heter det, sådan där som reparerar bilar, hursom och min förre detta sambo pratade ju inte om något annat ett tag om det inte var datorer och hade jag haft det intresset så hade jag troligvis vetat skillnaden på varför man ska ha en bmw istället för en audi, eller en honda istället för en golf.Nu står i alla fall den där motorcykeln i garaget och det ska bli intressant att se hur ofta den kommer att användas.
Min läkare som jag skulle ha träffat den här veckan är sjuk så nu har jag tid på måndag och vi hoppas att han är frisk tills dess annars får dom faktiskt sätta in en annan läkare.
Ja har en överbusig 1åring här hemma som måste aktiveras när katten Selma är ute om dagarna och igår när Selma hade varit ute i 10 minuter och Edith Piaff började driva mig till vansinne så satte jag mig ute i trädgården och där satt jag i närmare 2 timmar medans hund och katt busade oavbrutet, då tror man ju att hunden är trött när man tar in henne´men oj så fel man kan ha. Elvis och jag bara skakade på huvudet och jag valde att gå hemifrån. Hon hittar på så mycket satyg den där hunden och jag kan inte minnas att Elvis var sådan som 1 åring, nu har han iof alltid varit en ovanligt lugn hund.
idag ska jag ta det lugnt med träningen för jag har så ont i kroppen. Jag har inte kunnat sova på 2 nätter pga smärtan. jag ska lämna vovvarna hos deras "farmor" och sedan ska jag gå och få min förtidiga 30 års present och i eftermiddag ska vi grilla om vi inte åker in till Malmö.
"vi" har köpt motorcykel, en sådan där grå sak som jag kan titta på i garaget, jag kommer då troligvis aldrig att åka på den i alla fall men kan titta på den på håll. Vad är det med karlar och motorfordon och teknik? Det verkar som att det alltid måste vara det nyaste och det värsta.
När jag har bil sen så räcker det med att den går framåt och tar mig dit jag vill och jag kan inte skilja på om det är en motor x754 eller en motor c543 i en bil och jag kan inte se skillanden på om bilen är ditoxbehandlad eller inte, jag bryr mig inte heller så det kanske är därför. Jag borde dock ha lärt mig allt om bilar vid detta laget med tanke på vilka jag har umgåtts med i mitt tidigare liv höll jag på att säga, T som jag delade lägenhet med under åren i Uppsala jobbade på motor, vad heter det, sådan där som reparerar bilar, hursom och min förre detta sambo pratade ju inte om något annat ett tag om det inte var datorer och hade jag haft det intresset så hade jag troligvis vetat skillnaden på varför man ska ha en bmw istället för en audi, eller en honda istället för en golf.Nu står i alla fall den där motorcykeln i garaget och det ska bli intressant att se hur ofta den kommer att användas.
onsdag 24 mars 2010
Rubriklös igen
I dag blev jag påmind om att det bara är 2,5 vecka kvar tills jag fyller 30 år. Denna fina påminnelse gav Guldfynd mig då de skickade ut "guldfynd gratulerar dig på din födelsedag med personliga erbjudanden" , och sedan tipsar dom mig om att jag kan köpa en 18 karats guldring TILL MIG SJÄLV! för 12.998 kronor (ordinariepris 20.898 kronor) , ja just det, för det är precis vad jag önskar mig mest av allt i födelsedagspresent, hur kunde guldfynd veta det??! En 18 karats guldring som jag köpt åt mig själv! Att blir helt återställd är längst ner på listan, skulle inte tro det. Nej, för den bästa present jag kan få när jag fyller 30 är det som min kropp kan ge mig, ett friskt liv.
I går var det 3 pass sjukgymnastik, det mittersta var grymt. Jag fick ett midjebälte och skulle dra min sjukgymnast för att på det sättet få stabilitet i min gång och se om jag kunde hitta högerbenet och känna tyngden som lades på högra foten, det fungerade inte vill jag säga men det stabilicerade gången under själva dragningen och jag kunde inte lägga allvikt på bara det vänstra benet som jag litar mest på. Sen skulle jag träna Bålen och magen och det ska jag göra 3-4 gånger om dagen nu och varje kväll ska jag sitta på pilatesbollen och träna balansen. I dag blir det bara 2 gå pass och ett kvällspass på pilatesbollen.
Någon krishantering har jag fortfarande inte fått och i morgon när jag träffar min läkare igen så kommer jag att kräva att det sker nu. Det har gått 3 veckor sedan jag kom hem och jag har fortfarande inte fått träffa någon att prata med om det som hände med min kropp, eftersjukvården suger rent ut sagt och som sjukgymnasten sa "det psykiska går hand i hand med det fysiska". Ångesten och rädslan, det går som i en bergodalbana, upp och ner, upp och ner och det går fasligt fort i svängarna. Jag försöker hitta annat att fokusera på men blir ständigt påmind om hur dålig min kropp är. När jag talade med Trelleborg i går så var det ett halvårs väntetid på krishantering, ett halvår! 6 månader! Som jag sagt tidigare, jag kommer inte att rösta borgligt detta valet, över min döda kropp för att visa hur anti jag är till de borgliga partiernas sjukvårds reform. Dom skulle satsa på rehabiliteringen sades det i valet 2006, jag var själv med och diskuterade rehabilteringsåtgärderna under 2007 och vad har hänt? Ingenting!
I går var det 3 pass sjukgymnastik, det mittersta var grymt. Jag fick ett midjebälte och skulle dra min sjukgymnast för att på det sättet få stabilitet i min gång och se om jag kunde hitta högerbenet och känna tyngden som lades på högra foten, det fungerade inte vill jag säga men det stabilicerade gången under själva dragningen och jag kunde inte lägga allvikt på bara det vänstra benet som jag litar mest på. Sen skulle jag träna Bålen och magen och det ska jag göra 3-4 gånger om dagen nu och varje kväll ska jag sitta på pilatesbollen och träna balansen. I dag blir det bara 2 gå pass och ett kvällspass på pilatesbollen.
Någon krishantering har jag fortfarande inte fått och i morgon när jag träffar min läkare igen så kommer jag att kräva att det sker nu. Det har gått 3 veckor sedan jag kom hem och jag har fortfarande inte fått träffa någon att prata med om det som hände med min kropp, eftersjukvården suger rent ut sagt och som sjukgymnasten sa "det psykiska går hand i hand med det fysiska". Ångesten och rädslan, det går som i en bergodalbana, upp och ner, upp och ner och det går fasligt fort i svängarna. Jag försöker hitta annat att fokusera på men blir ständigt påmind om hur dålig min kropp är. När jag talade med Trelleborg i går så var det ett halvårs väntetid på krishantering, ett halvår! 6 månader! Som jag sagt tidigare, jag kommer inte att rösta borgligt detta valet, över min döda kropp för att visa hur anti jag är till de borgliga partiernas sjukvårds reform. Dom skulle satsa på rehabiliteringen sades det i valet 2006, jag var själv med och diskuterade rehabilteringsåtgärderna under 2007 och vad har hänt? Ingenting!
måndag 22 mars 2010
lite besviken
Helgen har väl varit så där, det har varit hård träning både fysiskt och psykiskt.
Trots att det gick åt pipsvängen för Edith Piaff i helgen så var det skoj att träffa Elvis valpar i kinesringen, som dessvärre också fick 2or men jag tyckte dom skötte sig fint och vår kompis Emma blev bästa unghundstik i Papillionringen så det var riktigt skoj och vid Kines ringen träffade jag 2 gamla tjejkompisar, det var riktigt skoj.
Konstigt nog var det jobbigast att vara vid chihuahuaringen så där var jag inte så mycket vilket jag ångrar i dag. Jag blev besviken på hela utställningen i alla fall, när utställningarna blir så där stora så blir dom inte så personliga och alla människor känns så viktiga, som jag skrev innan helgen "alla perfekta människor med sina perfekta hundar" . Nu var ju inte jag och J så mycket vid "vårt gäng" vid chihuhua ringarna så vi kanske får skylla oss själva som uppfattade det så men det känns iaf som att det är en annan anda vid mindre utställningar, där det är mer gemenskap och trevligare. Som jag skrev innan så alla tittar snett på mig för att jag har rullatorn och sedan en konstrande hund och jag hade rätt.
Jag tog min kraft och min tävlingsmänniska väktes i mig på utställningen så rullatorn fick stå utanför ringen och jag gick in själv med Edith Piaff. Det gick faktiskt bra., det handlar ju inte om så många steg.
I går var jag så arg på min kropp så jag tvingade ut den på inte bara en runda utan rullatorn utan två, i dag känner jag mig helt mörbultad någongång måste jag ställa den åt sidan och våga gå utomhus och lita på min kropp även där, så det gjorde jag i går, det var vingligt och jobbigt men nu ska jag fortsätta träna på det.
i dag ska jag försöka ha en halv vilodag tänkte jag. i eftermiddag blir det hårdträning igen.
Trots att det gick åt pipsvängen för Edith Piaff i helgen så var det skoj att träffa Elvis valpar i kinesringen, som dessvärre också fick 2or men jag tyckte dom skötte sig fint och vår kompis Emma blev bästa unghundstik i Papillionringen så det var riktigt skoj och vid Kines ringen träffade jag 2 gamla tjejkompisar, det var riktigt skoj.
Konstigt nog var det jobbigast att vara vid chihuahuaringen så där var jag inte så mycket vilket jag ångrar i dag. Jag blev besviken på hela utställningen i alla fall, när utställningarna blir så där stora så blir dom inte så personliga och alla människor känns så viktiga, som jag skrev innan helgen "alla perfekta människor med sina perfekta hundar" . Nu var ju inte jag och J så mycket vid "vårt gäng" vid chihuhua ringarna så vi kanske får skylla oss själva som uppfattade det så men det känns iaf som att det är en annan anda vid mindre utställningar, där det är mer gemenskap och trevligare. Som jag skrev innan så alla tittar snett på mig för att jag har rullatorn och sedan en konstrande hund och jag hade rätt.
Jag tog min kraft och min tävlingsmänniska väktes i mig på utställningen så rullatorn fick stå utanför ringen och jag gick in själv med Edith Piaff. Det gick faktiskt bra., det handlar ju inte om så många steg.
I går var jag så arg på min kropp så jag tvingade ut den på inte bara en runda utan rullatorn utan två, i dag känner jag mig helt mörbultad någongång måste jag ställa den åt sidan och våga gå utomhus och lita på min kropp även där, så det gjorde jag i går, det var vingligt och jobbigt men nu ska jag fortsätta träna på det.
i dag ska jag försöka ha en halv vilodag tänkte jag. i eftermiddag blir det hårdträning igen.
söndag 21 mars 2010
Edith Piaff fyller 1 år
I dag fyller världens sötaste dumbo tik 1 år, liten blir stor, min lilla tjej fyller 1 år i dag. Hon har fått ett nytt halsband, två aktiveringsspel och en hel del ben utöver en del godis.
Utställningen gick åt pipsvängen för min lilla dumbo i går, hon tyckte inte om domaren och den österikiska domaren tyckte inte om henne. kritiken löd:
Smaller size, a litle small head, big ears at the moment, enough neck, correct topline, a little long, correct schoulders. Need more time. Movent must improve.
Nåja hon blev ju bäst i ras förra helgen i alla fall och Bäst i motsat kön i februari. Det roligaste med kritiken är ju "big ears at the moment", at the moment? ja, men vadå skulle vi komma tillbaka klockan 18 då så kanske öronen krymt? Hunden är 1 år och hennes öron kommer inte att krympa, då får jag nog slänga in henne i torktumlaren och sätta den på 95 grader i 3 timmar i så fall. Nej, min spanska dumbo till vovve duger precis som hon är och att det är en av 4 domare som inte tycker om henne knäcker inte hennes självförtroende.
Idag fyller hon 1 år och det firas med tårta och lek. Aktiveringsspelen som hon fått tyckte både hon och Elvis var riktigt roliga. Det ena är att hon ska lyfta klossar för att få fram godiset (hemma gjord) , det andra är Dog spinny där hon ska snurra en platta för att få fram godiset. Elivs hittade en svårare lösning av det, han stod på plattan och sparkade samtidigt vilket gjorde att han fick flytta hela sin vikt för att få fram godiset, bra workout?
lördag 20 mars 2010
Envis
Jaha, så är stunden kommen tänkte jag säga, dagen kommen i alla fall då Edith Piaff har sin första internationella utställning. Jag tror att hon är laddad men jag vet inte, hon ligger fortfarande under täcket och sover och det kan hon få göra i två timmar till innan vi ska åka.
Huruvida jag kommer att gå med henne själv i ringen eller inte bestämmer jag på plats, det beror helt på hur det känns när jag är där. Tävlingsmänniskan i mig säger dock att jag ska "springa" runt där i mina pippi långstrump flätor och ta den lilla kraft jag har till det, som om det inte vore nog att bara vara på plats. Edith Piaffs hundutställning blir alltså min psykiska och fysiska sjukgymnastik för dagen och återigen i samråd med sjukgymnasten.
Jag kommer så väl ihåg en dag på sjukhuset när jag låg i min sjukhussäng med två förlamade ben. Jag låg och tittade ut mot dörren och korridoren och ville bara gå därifrån, jag fantiserade om att jag kunde vara ute och gå precis som en vanlig människa och jag sa till benen "men gå då" "bara gå då" men dom gick inte, istället låg jag kvar orörlig i sängen, beroende av att andra människor skulle hjälpa mig och jag fick svälja min "jag kan själv" stolthet, inte minst när jag behövde gå på toaletten som jag inte klarade själv. Här hemma sväljer jag inte min stolhet, jag testar på allting själv och blir förbannad när jag inte klarar det och hittar andra lösningar istället, men hjälp det vill jag inte ha och envis är bara förnamnet. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Varför stå i tacksamhet till andra människor, när du kan lära dig något nytt på vägen genom att ge dig på utmaningarna på egen hand?
Detta blir en dag jag troligvis aldrig kommer att glömma, antingen för att den går åt pipsvängen eller för att det blir en riktigt bra dag.
Huruvida jag kommer att gå med henne själv i ringen eller inte bestämmer jag på plats, det beror helt på hur det känns när jag är där. Tävlingsmänniskan i mig säger dock att jag ska "springa" runt där i mina pippi långstrump flätor och ta den lilla kraft jag har till det, som om det inte vore nog att bara vara på plats. Edith Piaffs hundutställning blir alltså min psykiska och fysiska sjukgymnastik för dagen och återigen i samråd med sjukgymnasten.
Jag kommer så väl ihåg en dag på sjukhuset när jag låg i min sjukhussäng med två förlamade ben. Jag låg och tittade ut mot dörren och korridoren och ville bara gå därifrån, jag fantiserade om att jag kunde vara ute och gå precis som en vanlig människa och jag sa till benen "men gå då" "bara gå då" men dom gick inte, istället låg jag kvar orörlig i sängen, beroende av att andra människor skulle hjälpa mig och jag fick svälja min "jag kan själv" stolthet, inte minst när jag behövde gå på toaletten som jag inte klarade själv. Här hemma sväljer jag inte min stolhet, jag testar på allting själv och blir förbannad när jag inte klarar det och hittar andra lösningar istället, men hjälp det vill jag inte ha och envis är bara förnamnet. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Varför stå i tacksamhet till andra människor, när du kan lära dig något nytt på vägen genom att ge dig på utmaningarna på egen hand?
Detta blir en dag jag troligvis aldrig kommer att glömma, antingen för att den går åt pipsvängen eller för att det blir en riktigt bra dag.
fredag 19 mars 2010
Nervös
Jag blev helt plötsligt så sjukt nervös inför morgondagen.
Till Malmö internationella utställning kommer alla perfekta människor att komma med deras perfekta hundar och så jag med mitt kortisonansikte och min kortisonmage och min tik som troligtvis kommer att konstra på domarbordet, som vanligt, så att alla blickar som redan är vända mot oss kommer att bli ännu mer dömande än vad de redan var innan när de dömde mig för mitt kortisonansikte som satt utanför ringen på sin rullator, jag tror att jag måste lägga ut en före och efterbild så ni verkligen ser hur illa det är med ansiktet!
Jag hade ju tänkt att testa att gå med Edith Piaff själv i morgon, ställa rullatorn utanför ringen och sedan gå den där lilla rundan med henne nu när jag lärt mig tekniken att gå på ett relativt bra sätt även fast jag inte känner mitt högra ben så bra, vilket i alla fall fungerar en stund för om jag lyfter knät så följer det där dinglande underbenet och den där dinglande foten med, som sagt det fungerar en liten stund. Men jag vette tusan om jag vågar, iof kan det ju bli en rolig syn, ett knallrött fotbollsvullet ansikte i centrum. Men folk kommer troligen att viska och undra vad vi gör på den den stora utställningen, vi borde hålla oss på de små utställningarna där alla inte är lika perfekta.
Mitt redan dåliga självförtroende när det gäller mig själv, inte min prestation för där vet jag att jag är bäst på allt jag gör, förvärrades drastiskt under sjukhustiden och inte minst när jag fick kortisonet och ansiktet blev som en fotboll med två 1,5 decimeter långa slangar utstickande från högra sidan av halsen och magen blev som en tom graviditetsmage till mina spinkiga ben, supersnyggt verkligen och sedan låg man där som ett paket som skulle väckas till liv och sedan skulle man ge sig på det där svåra, lära sig att hålla upp fotbollshuvudet, lära sig att sitta, lära sig att gå och allt annat.
Slangarna är borta, jag har lärt mig hålla upp huvudet, lärt mig att sitta, äta, klä på mig själv och lärt mig att gå på mitt speciella sätt, men alla dessa dömmande blickar gör ju att man har lust att gå in igen lika snabbt som man gick utanför dörren.
Men det skulle vara så skönt om jag klarade av detta i morgon för då är jag ett steg närmare att komma tillbaka till jobbet och kunna ta mig kollektivt in till Köpenhamn och träffa mina kollegor och göra mina dagliga sysslor som jag saknar så mycket. Ett steg närmare ett normalt fungerande liv med andra ord. Hur många gånger har jag sagt det nu?
För den som vill se detta roliga fenomen i morgon, med en tik som troligtvis konstrar på domarbordet och en halvtförlamad knallröd fotbolll försöka gå med sina spinkiga ben så är utställningen i Malmö gamla mässhallar och den startar klockan 9.00 i morgon, Edith Piaff går in som hund 37 i ring 9 och kommer då att gå in vid 10.15 tiden ungefär. Domaren dömmer ca 20-25 hundar i timmen.
Till Malmö internationella utställning kommer alla perfekta människor att komma med deras perfekta hundar och så jag med mitt kortisonansikte och min kortisonmage och min tik som troligtvis kommer att konstra på domarbordet, som vanligt, så att alla blickar som redan är vända mot oss kommer att bli ännu mer dömande än vad de redan var innan när de dömde mig för mitt kortisonansikte som satt utanför ringen på sin rullator, jag tror att jag måste lägga ut en före och efterbild så ni verkligen ser hur illa det är med ansiktet!
Jag hade ju tänkt att testa att gå med Edith Piaff själv i morgon, ställa rullatorn utanför ringen och sedan gå den där lilla rundan med henne nu när jag lärt mig tekniken att gå på ett relativt bra sätt även fast jag inte känner mitt högra ben så bra, vilket i alla fall fungerar en stund för om jag lyfter knät så följer det där dinglande underbenet och den där dinglande foten med, som sagt det fungerar en liten stund. Men jag vette tusan om jag vågar, iof kan det ju bli en rolig syn, ett knallrött fotbollsvullet ansikte i centrum. Men folk kommer troligen att viska och undra vad vi gör på den den stora utställningen, vi borde hålla oss på de små utställningarna där alla inte är lika perfekta.
Mitt redan dåliga självförtroende när det gäller mig själv, inte min prestation för där vet jag att jag är bäst på allt jag gör, förvärrades drastiskt under sjukhustiden och inte minst när jag fick kortisonet och ansiktet blev som en fotboll med två 1,5 decimeter långa slangar utstickande från högra sidan av halsen och magen blev som en tom graviditetsmage till mina spinkiga ben, supersnyggt verkligen och sedan låg man där som ett paket som skulle väckas till liv och sedan skulle man ge sig på det där svåra, lära sig att hålla upp fotbollshuvudet, lära sig att sitta, lära sig att gå och allt annat.
Slangarna är borta, jag har lärt mig hålla upp huvudet, lärt mig att sitta, äta, klä på mig själv och lärt mig att gå på mitt speciella sätt, men alla dessa dömmande blickar gör ju att man har lust att gå in igen lika snabbt som man gick utanför dörren.
Men det skulle vara så skönt om jag klarade av detta i morgon för då är jag ett steg närmare att komma tillbaka till jobbet och kunna ta mig kollektivt in till Köpenhamn och träffa mina kollegor och göra mina dagliga sysslor som jag saknar så mycket. Ett steg närmare ett normalt fungerande liv med andra ord. Hur många gånger har jag sagt det nu?
För den som vill se detta roliga fenomen i morgon, med en tik som troligtvis konstrar på domarbordet och en halvtförlamad knallröd fotbolll försöka gå med sina spinkiga ben så är utställningen i Malmö gamla mässhallar och den startar klockan 9.00 i morgon, Edith Piaff går in som hund 37 i ring 9 och kommer då att gå in vid 10.15 tiden ungefär. Domaren dömmer ca 20-25 hundar i timmen.
Uppassad Drottning
"Dem tre polackerna från Höllviken" har pysslat om mig och jag har känt mig som en riktig Drottning sedan klockan fem i eftermiddag när dom sprungit här och servat mig med både dricka och champange. En riktig tjej kväll som har varit väl behövlig för oss alla fyra. Jag lovade dem sovplats nere i källaren där det finns både brunn och rinnande vatten, detta tackade dem nej till trots att jag skulle rasta dem var åttonde timme, då skulle dem få gå två fritt i trädgården i koppel, till mat skulle det serveras knäckebröd med vatten förutom på torsdagarna då de ska få grekiska sallader utan sallad, tonfisksallad med fetaost kunde dem få om dem varit riktigt snälla och gjort sina sysslor extra bra. Pizza var önskemål från en av dem men det kan de bara få på julafton och när de fyller år enligt deras skånska pass.
Man blir som man umgås har jag hört och med lite förmycket coca cola i blodet så blir Jessicas, Sophies och Carros humor genast mycket roligare än den på parlamentet. Bästa tjejorna är i alla fall helt underbara och dem vet verkligen hur man muntrar upp en blondin med lite smått 30 års kris som försöker förtränga det jobbiga i en vanlig sjukgymnastiks vardag.
Jag kände mig i alla fall som en upppassad drottning i kväll med ett änglaljuvligt blont hår, det var bara mina vita vingar som fattades.
Tusen tack för en helt underbar kväll "bästaste polacker" i morgon står det sjukgymnastik på schemat som vanligt.
Man blir som man umgås har jag hört och med lite förmycket coca cola i blodet så blir Jessicas, Sophies och Carros humor genast mycket roligare än den på parlamentet. Bästa tjejorna är i alla fall helt underbara och dem vet verkligen hur man muntrar upp en blondin med lite smått 30 års kris som försöker förtränga det jobbiga i en vanlig sjukgymnastiks vardag.
Jag kände mig i alla fall som en upppassad drottning i kväll med ett änglaljuvligt blont hår, det var bara mina vita vingar som fattades.
Tusen tack för en helt underbar kväll "bästaste polacker" i morgon står det sjukgymnastik på schemat som vanligt.
torsdag 18 mars 2010
Paniken och nervositeten har kommit
I dag har Edith Piaff fått sitt 1 års vaccination hos veterinären och jag blev genast grymt nervös inför lördagen! För det första så väger Edith Piaff 150 gram för mycket. Hon blev en liten tjockis hos "farmor", hon är grymt bortskämd därborta så nu måste jag säga ifrån med hårdhanskarna.
hursom när hon står där på vågen och jag ser resultatet 2,7 kilo så får jag panik, tänk om den österikiska domaren på lördag säger att hon är för tjock? Tänk om hon får en 2a pga att hon är för tjock! Det är ju ingen annan domare som på pekat eller tyckt att hon kunde vara tunnare i hullet men i alla fall, paniken kryper på. Sedan ska hon då stå på veterinärbordet som har samma underlag som domarbordet och vad gör hunden? jo hon vägrar att stå på bordet och jag ser framför mig hur domaren på lördag kommer att visa ut henne direkt!
Jaha sen går vi då hem från veterinären och jag kom genast att tänka på att domaren och alla andra kommer att döma mig också. Mitt jädrans kortison hull och kortisonansikte! Tänk om det bara kunde försvinna under en dag! Det kommer ju att försvinna så småning om och det har ju genast börjat lägga sig men usch jag skämms ju för att möta människor! tänk er själva, storlek extra small i byxor (damstorlek 34) och small i tröjor (damstorlek 36) och på detta en svullen mage som ser ut som en graviditetsmage och ett ansikte som ser ut som ja inte vet jag, ET eller vad den där utomjordingen heter, vågar nästan inte lägga upp bilder på bloggen sen över det färdiga resultatet i håret när Jessica, Sophie och Caroline har pysslat om mig klart.
hursom när hon står där på vågen och jag ser resultatet 2,7 kilo så får jag panik, tänk om den österikiska domaren på lördag säger att hon är för tjock? Tänk om hon får en 2a pga att hon är för tjock! Det är ju ingen annan domare som på pekat eller tyckt att hon kunde vara tunnare i hullet men i alla fall, paniken kryper på. Sedan ska hon då stå på veterinärbordet som har samma underlag som domarbordet och vad gör hunden? jo hon vägrar att stå på bordet och jag ser framför mig hur domaren på lördag kommer att visa ut henne direkt!
Jaha sen går vi då hem från veterinären och jag kom genast att tänka på att domaren och alla andra kommer att döma mig också. Mitt jädrans kortison hull och kortisonansikte! Tänk om det bara kunde försvinna under en dag! Det kommer ju att försvinna så småning om och det har ju genast börjat lägga sig men usch jag skämms ju för att möta människor! tänk er själva, storlek extra small i byxor (damstorlek 34) och small i tröjor (damstorlek 36) och på detta en svullen mage som ser ut som en graviditetsmage och ett ansikte som ser ut som ja inte vet jag, ET eller vad den där utomjordingen heter, vågar nästan inte lägga upp bilder på bloggen sen över det färdiga resultatet i håret när Jessica, Sophie och Caroline har pysslat om mig klart.
Rubrik lös
I dag har jag valt att ta sovmorgon så jag sov ända till klockan åtta, men redan kvart över åtta satte jag igång med sjukgymnastiken. Jag gick (på mitt eget konstiga sätt) i trapporna ner till källaren där jag har tvättmaskinen och stoppade i en maskin tvätt och det märks i armarna att jag tvättade hela dagen i går också, sjukgymnastiken eller träningen i går blev med andra ord alldeles för mycket och i dag ska jag ta det lite lugnare, nåja försöka i alla fall.
Nu på förmiddagen blir det träning, gå en liten runda, tvätta, städa och skriva på datorn, det låter inte som träning för er men det är hård träning för mig och varje dag är ett steg närmare till ett normalt fungerande liv, fast ibland känns det som att drömmen om ett normalt fungerande liv är väldigt, väldigt långt borta, även fast jag vet att det faktiskt bara är 3 veckor sedan jag kunde sitta själv för första gången, så det går ju faktiskt väldigt, väldigt snabbt.
I eftermiddag ska jag i alla fall bli ompysslad. Jessica och Sophie kommer hit och ska ta hand om mig, dom ska bland annat fixa mitt hår så jag kan känna mig lite fräschare och slippa se utväxten där den rödbruna färgen är i luggen.
I går tog jag själv Edith Piaff i utställningskoppel och övade att gå i ringen med henne. Jag skulle vilja orka gå med henne själv på lördag och om jag tränar stenhårt nu i två dagar på att gå lite utan rullatorn med skor på så kanske jag klarar av det? Ringen är ju inte så stor och det skulle vara ett perfekt delmål och ett steg närmare till att kunna ta sig tillbaka till jobbet som ju faktiskt är mitt fokus nu.
Nu på förmiddagen blir det träning, gå en liten runda, tvätta, städa och skriva på datorn, det låter inte som träning för er men det är hård träning för mig och varje dag är ett steg närmare till ett normalt fungerande liv, fast ibland känns det som att drömmen om ett normalt fungerande liv är väldigt, väldigt långt borta, även fast jag vet att det faktiskt bara är 3 veckor sedan jag kunde sitta själv för första gången, så det går ju faktiskt väldigt, väldigt snabbt.
I eftermiddag ska jag i alla fall bli ompysslad. Jessica och Sophie kommer hit och ska ta hand om mig, dom ska bland annat fixa mitt hår så jag kan känna mig lite fräschare och slippa se utväxten där den rödbruna färgen är i luggen.
I går tog jag själv Edith Piaff i utställningskoppel och övade att gå i ringen med henne. Jag skulle vilja orka gå med henne själv på lördag och om jag tränar stenhårt nu i två dagar på att gå lite utan rullatorn med skor på så kanske jag klarar av det? Ringen är ju inte så stor och det skulle vara ett perfekt delmål och ett steg närmare till att kunna ta sig tillbaka till jobbet som ju faktiskt är mitt fokus nu.
onsdag 17 mars 2010
Inspirerad
Det är sjukgymnastik på schemat i dag hela dagen, för ovanlighetens skull. Jag har haft en vilodag sen jag kom hem från sjukhuset och inte ens det var en hel vilodag.
I går var sista dagen på i a f tre månader (om jag inte blir dålig under den perioden) med kortisonbehandling, Det kändes faktiskt befriande och det var en speciell känsla när jag tog den där sista tabletten i går, en jublande känsla på något sätt och jag börjar faktist se det själv att kortison svullnaden börjar minska, men det kommer ju ta i a f tre månader innan svullnaden på magen och i ansiktet är helt borta.
Jag känner mig inspirerad till sjukgymnastiken i dag, jag kommer ju troligtvis aldrig att se ut som FitnessMadde och det är ju inte det sjukgymnastiken är tillför heller utan jag satsar på att komma tillbaka till ett behagligt liv där jag kan gå, sitta, stå, bära och röra mig som jag vill och bara leva ett normalt liv. Att hitta kontakten med högersidan och att lära sig att använda den så att den fungerar som vänstersidan som även den måste tränas upp och bli bättre, men där har jag ju hittat kontakten redan och jag skulle vilja att högerbenet gick automatiskt som vänsterbenet, att jag kunde röra det likadant, hitta kontakten och minnas hur man går normalt och minnas hur man rör högerhandens fingrar på ett normalt sätt.
Men visst är det imponerande att läsa denna bloggen,
Sedan finns ju den här rädslan, rädslan över att det kan komma tillbaka, rädslan över att vet att närsom helst kan det hända igen, det är en obehaglig känsla att veta att närsom helst kan det bli likadant som det var i februari. Alla kan ju drabbas av det, så visst det är inte normalt att gå och tänka på det hela tiden men i nuläget gör jag det så fort jag går utanför dörren, avsaknaden av tryggheten till en fungerande och levande kropp, mycket märkligt.
I går var sista dagen på i a f tre månader (om jag inte blir dålig under den perioden) med kortisonbehandling, Det kändes faktiskt befriande och det var en speciell känsla när jag tog den där sista tabletten i går, en jublande känsla på något sätt och jag börjar faktist se det själv att kortison svullnaden börjar minska, men det kommer ju ta i a f tre månader innan svullnaden på magen och i ansiktet är helt borta.
Jag känner mig inspirerad till sjukgymnastiken i dag, jag kommer ju troligtvis aldrig att se ut som FitnessMadde och det är ju inte det sjukgymnastiken är tillför heller utan jag satsar på att komma tillbaka till ett behagligt liv där jag kan gå, sitta, stå, bära och röra mig som jag vill och bara leva ett normalt liv. Att hitta kontakten med högersidan och att lära sig att använda den så att den fungerar som vänstersidan som även den måste tränas upp och bli bättre, men där har jag ju hittat kontakten redan och jag skulle vilja att högerbenet gick automatiskt som vänsterbenet, att jag kunde röra det likadant, hitta kontakten och minnas hur man går normalt och minnas hur man rör högerhandens fingrar på ett normalt sätt.
Men visst är det imponerande att läsa denna bloggen,
Sedan finns ju den här rädslan, rädslan över att det kan komma tillbaka, rädslan över att vet att närsom helst kan det hända igen, det är en obehaglig känsla att veta att närsom helst kan det bli likadant som det var i februari. Alla kan ju drabbas av det, så visst det är inte normalt att gå och tänka på det hela tiden men i nuläget gör jag det så fort jag går utanför dörren, avsaknaden av tryggheten till en fungerande och levande kropp, mycket märkligt.
tisdag 16 mars 2010
sjukgymnastik
Selma Lagerlöw har varit ute ett par timmar varje dag sedan jag kom hem från sjukhuset för en och en halv vecka sedan och när jag inte ser henne i trädgården eller när hon inte kommer när jag ropar så undrar jag vart hon har tagit vägen, och när hon kommer när jag ropar på henne så kommer hon alltid från cykelgaragets tak, det gjorde hon i höstas också men då trodde jag att hon alltid satt vid byggjobbarna som höll på vid grannhuset men i dag fick jag svaret på vart hon verkligen tar vägen, Min tjocka Semla till katt tillbringar dagarna vid Biffens Gatukök. haha, jaha får man inte mat hemma så går man tydligen till gatuköket...i a f på tisdagarna när dagens lunch är stekt sillamacka.
I dag har det varit sjukgymnastik från morgon till kväll med paustimme emellanåt så klart. Det är visserligen sjukgymnastik varje dag från morgon till kväll, den enda skillnaden i dag var att det var en timme på "gymmet" (rehab kliniken) också. Den så kallade "gymmet träningen" på 40 minuter bestod i dag i att gå i kors med benen, träna på att gå utan rullator, gå baklänges kasta boll och sparka boll. På pilatesbollen ska jag under veckan sitta och hålla balansen. Läxorna jag fick med mig hem är att kasta boll 2 gånger om dagen, sitta på pilatesbollen rakt upp och ner och öva på att gå utan stöd.
Edith Piaff har tränat lite ståträning i kväll med J. Hon får väl ha lite stå träning varje dag nu, antar att domaren på Malmö internationella utställning inte alls kommer att tycka om henne om hon börjar konstra sig som hon gjorde nu sista gången och på första utställningen och har man betalat 320 kr i anmälningsavgift så vill man inte gärna sitta bredvid och skämmas över henne. Fast hon är ju ingen maskin och just nu är hon ju i tonårsperioden så förutom att hon är en levande varelse så är hon dessutom som den bråkigaste och envisase tonåring man kan tänka sig.
I dag har det varit sjukgymnastik från morgon till kväll med paustimme emellanåt så klart. Det är visserligen sjukgymnastik varje dag från morgon till kväll, den enda skillnaden i dag var att det var en timme på "gymmet" (rehab kliniken) också. Den så kallade "gymmet träningen" på 40 minuter bestod i dag i att gå i kors med benen, träna på att gå utan rullator, gå baklänges kasta boll och sparka boll. På pilatesbollen ska jag under veckan sitta och hålla balansen. Läxorna jag fick med mig hem är att kasta boll 2 gånger om dagen, sitta på pilatesbollen rakt upp och ner och öva på att gå utan stöd.
Edith Piaff har tränat lite ståträning i kväll med J. Hon får väl ha lite stå träning varje dag nu, antar att domaren på Malmö internationella utställning inte alls kommer att tycka om henne om hon börjar konstra sig som hon gjorde nu sista gången och på första utställningen och har man betalat 320 kr i anmälningsavgift så vill man inte gärna sitta bredvid och skämmas över henne. Fast hon är ju ingen maskin och just nu är hon ju i tonårsperioden så förutom att hon är en levande varelse så är hon dessutom som den bråkigaste och envisase tonåring man kan tänka sig.
måndag 15 mars 2010
I går överraskade J, jag blev så chockad och vet nu att intresset för hundutställningar delas med J. Han undrade varför jag inte hade frågat honom om han ville ställa Edith Piaff, jag blev så chockad, jag har liksom tagit förgivet att han inte ville men ack så fel jag har haft. Så nu ska han få träna med Edith Piaff i veckan så får vi se om jag låter honom ställa på lördag eller om jag låter Loretta göra det.
Jag skulle öva på att göra absolut ingenting i går, det gick ju kanske inte så bra. Först ville jag ha sjukgymnastik så jag tog med mig J och hundarna ut i det soliga vädret och gick en sväng bort till allén och hem till huset från lägenheten, pressade mig dessvärre för hårt och det märktes ganska snabbt att jag blev trött då jag inte orkade lyfta högerbenet, jag klarar ungefär 100 meter vilket är ett stort, stort framsteg. Sedan satt vi ute i trädgården vid huset och solade och gick vi tillbaka till lägenheten och där tog det 10 minuter sedan satt jag på Tvn och 30 minuter efter det tog jag fram datorn och tränade händerna. Så det där med att göra absolut ingenting får jag öva lite mer på, ska börja redan idag tänkte jag när jag sitter ute i solen med hundarna.
Sjukgymnastik är det som står på schemat idag. Målet är att kunna börja jobba inom kort.
Jag skulle öva på att göra absolut ingenting i går, det gick ju kanske inte så bra. Först ville jag ha sjukgymnastik så jag tog med mig J och hundarna ut i det soliga vädret och gick en sväng bort till allén och hem till huset från lägenheten, pressade mig dessvärre för hårt och det märktes ganska snabbt att jag blev trött då jag inte orkade lyfta högerbenet, jag klarar ungefär 100 meter vilket är ett stort, stort framsteg. Sedan satt vi ute i trädgården vid huset och solade och gick vi tillbaka till lägenheten och där tog det 10 minuter sedan satt jag på Tvn och 30 minuter efter det tog jag fram datorn och tränade händerna. Så det där med att göra absolut ingenting får jag öva lite mer på, ska börja redan idag tänkte jag när jag sitter ute i solen med hundarna.
Sjukgymnastik är det som står på schemat idag. Målet är att kunna börja jobba inom kort.
söndag 14 mars 2010
denna förbaskade kortisonsvullnad
under sjukhusvistelsen gick jag ner 5 kilo i vikt och jag tycker själv inte att det syns pga denna kortisonsvullnad i ansikte och på mage. Under min vecka här hemma har jag tappat ytterligare 2 kilo och jag börjar tro att vågen visar fel men folk frågar mig om jag tappat vikt och allt jag ser är denna kortisonmage och kortisonansiktet så jag förstår inte hur dom kan se det. i dag kunde jag iaf få på mig mina byxor i damstorlek 34 så kanske är jag inte lika svullen som jag var på sjukhuset trots allt utan det börjar släppa.
Om 2 dagar slutar jag helt med kortisonbehandlingen jag har haft sedan sommaren 2006 dvs i 4 år. Det har minskats under en månads tid nu och den 16 mars så tas det bort helt och hållet för att man vill se hur kroppen klarar sig utan medicin, cellgiferna sattes ut helt och hållet för 3 veckor sedan, även cellgiftsbehandling har jag ju haft sedan sommaren 2006. Om 3 månader när man räknar med att alla mediciner är ute ur kroppen så ska man sedan göra en ny EMG undersökning för att se hur musklerna och nerverna mår utan den behandlingen.
Jag räknar ner. Det ska bli oerhört skönt att slippa kortisonansiktet och kortisonmagen, jag kommer knappt ihåg hur jag ser ut utan denna svulland så jag fick sätta mig ner och titta på gamla kort och det är STOR skillnad måste jag säga. Jag hoppas innerligen att läkaren i Lund vet vad han gör och att han har rätt, det skulle vara oerhört skönt att få leva resten av livet utan kortison och cellgiftsbehandlingar.
Om 2 dagar slutar jag helt med kortisonbehandlingen jag har haft sedan sommaren 2006 dvs i 4 år. Det har minskats under en månads tid nu och den 16 mars så tas det bort helt och hållet för att man vill se hur kroppen klarar sig utan medicin, cellgiferna sattes ut helt och hållet för 3 veckor sedan, även cellgiftsbehandling har jag ju haft sedan sommaren 2006. Om 3 månader när man räknar med att alla mediciner är ute ur kroppen så ska man sedan göra en ny EMG undersökning för att se hur musklerna och nerverna mår utan den behandlingen.
Jag räknar ner. Det ska bli oerhört skönt att slippa kortisonansiktet och kortisonmagen, jag kommer knappt ihåg hur jag ser ut utan denna svulland så jag fick sätta mig ner och titta på gamla kort och det är STOR skillnad måste jag säga. Jag hoppas innerligen att läkaren i Lund vet vad han gör och att han har rätt, det skulle vara oerhört skönt att få leva resten av livet utan kortison och cellgiftsbehandlingar.
Edith Piaff blev BIRjunior igår
I går var Edith Piaff och genrepade inför hennes första internationella utställning.
Hon var på VKLC´s inofficiella utställning i Laholm i går och där gick det ju riktigt bra,
trots att hunden frös oerhört mycket och inte alls var på humör, ville inte gå och var allmänt tjurig. Men väl inne i ringen så gick hon hyfsat fint, tydligen mycket bättre än vad jag tyckte och tydligen så bra så att domaren tyckte att hon blev en 1a med HP och bäst i ras. Det var riktigt skoj och hon fick delta i sin första BIG final, Bäst i Grupp final, i den var det 18 hundar varav 11 av dom var juniorer. Hon blev dessvärre inte placerad (de 6 bästa placerar sig) i BIG finalen men hon var iaf inte den första som åkte ur den utan den näst sista så hon kom väl på en åttonde plats i finalen då om man väljer att se det så. Men det blev alltså ett riktigt bra genrep inför Malmö internationella utställning nästa helg.
Jag valde att följa med i går efter att ha rådfrågat sjukgymnasten som såg att det var en del av min rehabilitering.
fredag 12 mars 2010
ja vad ska man säga?
Vilodag vet jag inte om man kan kalla det men relativit vilodag som igår. Jag gjorde mina morgonsysslor och var ute en sväng med hundarna och sen tränat armarna men benen har fått vila en del idag men dom ska få gå en promenad om en stund då Elvis Presley ska lämnas hos sin farmor som ska ha honom i kväll och i morgon medans jag följer med Edith Piaff och tittar på när hon ställs ut i Laholm i morgon.
Jag har haft ett väldigt intressant samtal med min läkare i dag och hade även ett i går.
Låt säga att jag är förbaskat trött på sjukvården just nu och jag sitter mest som en fågelholk och tittar på och känner mig maktlös och inte hörd på något sätt. Det är väl ingen i min familj eller av mina nära vänner som direkt förstår detta. Så vad ska man säga när läkarna inte vill lyssna varken på mig eller familjen?
Jag har haft ett väldigt intressant samtal med min läkare i dag och hade även ett i går.
Låt säga att jag är förbaskat trött på sjukvården just nu och jag sitter mest som en fågelholk och tittar på och känner mig maktlös och inte hörd på något sätt. Det är väl ingen i min familj eller av mina nära vänner som direkt förstår detta. Så vad ska man säga när läkarna inte vill lyssna varken på mig eller familjen?
torsdag 11 mars 2010
Den falska bubblan
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag kom ju hem från sjukhuset i fredags kväll, det är snart en vecka sedan. Nu verkar alla tro att livet är normalt, bara för att man blev utskriven. Sedan känner man sig som ett miffo när man försöker gå ut med hundarna och skriker av smärta när man klätt på sig själv och bryter ihop för att det inte går att laga mat. Jag vet inte, vem kunde tro att det skulle vara så svårt att försöka göra de dagliga sysslorna? Jag själv var en av de som trodde att det skulle bli enkelt att komma hem men det blev det inte. Jag kan inte göra något och måste ha hjälp med allt, jag har ju iaf en vänstersida som fungera och inte gör så ont längre. Men högerarmen och högerfot, de bara hänger där. Jag försöker röra dom hela tiden som sjukgymnasten lärt mig men jag har ingen kontroll men alla framsteg har gått så snabbt. Jag har inte hunnit med att reflektera ordentligt.
Under den här veckan som jag har varit hemma har jag verkligen fått erfara vilka som är mina och våra riktiga vänner och det är inte dom jag trodde. När man blir riktigt sjuk så byggs det en bubbla och när man sedan kommer hem så spicker den bubblan och kvar står man där och kämpar för sig själv i sin ensamhet tror man och dom man litat på i flera år finns inte kvar, kvar finns istället dom som överraskade, både på avstånd och de fysiskt närvarande. Ni är Guld värda och jag och min familj hade inte klarat detta utan er. Ni finns hos oss dagligen och ni är verkligen ett par riktiga vänner, inte den här falskheten som fanns.
Jag har halva mitt maraton kvar och nu ska jag bara finna kraft att fortsätta kämpa in i mål.
I går var jag hos BM i hennes och C´s salong och hon pysslade om mig, så gulligt och så snällt. 2 timmar ompyssling och det behövdes, kände mig som en ny människa ett tag.
idag har jag försökt samla kraft och gjort precis ingenting. satt i pyjamas till 11.3o men fick sedan ta och byta om, om en timme ska jag träffa B och det ser jag verkligen fram emot, försökta tänka på lite annat ett tag, precis som jag gjorde i går eftermiddag.
Under den här veckan som jag har varit hemma har jag verkligen fått erfara vilka som är mina och våra riktiga vänner och det är inte dom jag trodde. När man blir riktigt sjuk så byggs det en bubbla och när man sedan kommer hem så spicker den bubblan och kvar står man där och kämpar för sig själv i sin ensamhet tror man och dom man litat på i flera år finns inte kvar, kvar finns istället dom som överraskade, både på avstånd och de fysiskt närvarande. Ni är Guld värda och jag och min familj hade inte klarat detta utan er. Ni finns hos oss dagligen och ni är verkligen ett par riktiga vänner, inte den här falskheten som fanns.
Jag har halva mitt maraton kvar och nu ska jag bara finna kraft att fortsätta kämpa in i mål.
I går var jag hos BM i hennes och C´s salong och hon pysslade om mig, så gulligt och så snällt. 2 timmar ompyssling och det behövdes, kände mig som en ny människa ett tag.
idag har jag försökt samla kraft och gjort precis ingenting. satt i pyjamas till 11.3o men fick sedan ta och byta om, om en timme ska jag träffa B och det ser jag verkligen fram emot, försökta tänka på lite annat ett tag, precis som jag gjorde i går eftermiddag.
måndag 8 mars 2010
Svårare än jag trodde
Att komma hem var svårare än jag trodde. Nu verkar folk tro att allt är som vanligt och jag mår super bra. Att det sedan är ett stort steg att ta från att gå några stapplande steg med sjukgymnasten i en korridor på sjukhuset som jag gjorde de sista dagarna till att gå med skor utomhus med hundarna verkar ingen reflektera över, eller bara det att sköta hemmet och börja laga mat osv när man fortfarande inte har någon känsel i högersidan. jag kände mig som ett rent miffo när jag idag försökte gå runt statoil med hundarna eller när jag drog mig bort till sjukgymnasten i stan. Den där skräckslagna blicken jag sa att folk hade nere på Neurofys när jag hade slangarna utstickande från halsen, den skräcken såg jag både i fredags kväll när vi handlade och i dag när jag var ute från människor. För att inte tala om det psykiska, nu har bearbetningen av det som hände verkligen satt igång och jag hade gett en miljon till den som vill byta med mig. jag och J började tala om den veckan jag låg i Malmö i dag och jag minns faktiskt inte, jag kommer inte ihåg de två sista nätterna som var riktigt kritiska, inte undra på det jag hade ju redan lämnat kroppen och att få det återberättat för sig är som en mardröm och inget man släpper eller klarar av att bearbeta på en dag. Som sagt jag hade gett en miljon till den som skulle vilja byta med mig, att försökta återhämta sig och återgå till ett normalt liv. bära och gå vad är det? Stå och göra en annan sak samtidigt, hur gör man det? laga mat? Tillliten till kroppen finns inte och funktionerna existerar knappt. Att klä på sig går lite snabbare nu iaf och om jag tar skorna där jag ska sätta in foten från sidan istället för uppifrån så får jag på mig dom också.
Det var meningen att jag skulle haft sjukgymnastik i dag med den nya sjukgymnasten men som jag befarade så var det då tänkt att jag skulle dra hela historien och tala om vad jag behövde hjälp med osv för informationen och remissen osv från Lunds universitetssjukhus hade inte nått henne, jag sa bara "allt" och jag skulle fylla i ett frågeformulär med massa frågor bland annat vad är orsaken till att du är hos oss: jag skrev: se remiss, som jag redan trodde hade nått fram till dom, men ikke sa nicke..så min sjukgymnastik med utbildad sjukgymnast i dag blev ett femton minuter långt samtal och jag blev bokad till träning nästa tisdag så så mycket var det med den hemrehabiliteringen med utbildat folk och under tiden får J och svärmor hjälpa mig. Tanken är ju att jag ska börja jobba lite grann om tre veckor, undra hur det kommer att gå när jag i dags läget inte har någon balans eller tillit till min kropp över huvudtaget, och när jag inte alls känner högersidan.
Det var meningen att jag skulle haft sjukgymnastik i dag med den nya sjukgymnasten men som jag befarade så var det då tänkt att jag skulle dra hela historien och tala om vad jag behövde hjälp med osv för informationen och remissen osv från Lunds universitetssjukhus hade inte nått henne, jag sa bara "allt" och jag skulle fylla i ett frågeformulär med massa frågor bland annat vad är orsaken till att du är hos oss: jag skrev: se remiss, som jag redan trodde hade nått fram till dom, men ikke sa nicke..så min sjukgymnastik med utbildad sjukgymnast i dag blev ett femton minuter långt samtal och jag blev bokad till träning nästa tisdag så så mycket var det med den hemrehabiliteringen med utbildat folk och under tiden får J och svärmor hjälpa mig. Tanken är ju att jag ska börja jobba lite grann om tre veckor, undra hur det kommer att gå när jag i dags läget inte har någon balans eller tillit till min kropp över huvudtaget, och när jag inte alls känner högersidan.
Jag träffade på en väldigt intressant person igår. Han hade överlevt en svår hjärnblödning för 3 år sedan och höll fortfarande på att kämpa sig tillbaka. han hade också blivit sänd till Lunds universitetssjukhus för att Malmö sjukhus inte hade klarat av att rädda honom, hursom jag lyssnade på hans föreläsning och även om jag inte hade hjärnblödning så är det fortfarande samma kamp och samma upplevelser, det han berättade var det jag hade berättat en halvtimme tidigare för prästerna. Det var nästan lite kusligt att höra någonannan berätta om mitt liv eller hur man ska säga..under hela hans föreläsning fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka för jag såg mina sjukhusveckor passera i revy när han satt där på stolen och berättade.
Gårdagens tema för tredje söndagen i fastan var kampen mot ondskan. Jag är mitt upp i den, att höra Markusevangeliet var känslosamt. Att stå och tala om kampen mot ondskan i 32 minuter och 16 sekunder var nog det svåraste jag någonsin kommer att göra.
Ska försöka ta mig upp från sängen strax. I dag startar sjukgymnastiken hemma med sjukgymnast. Om 3 veckor är det tänkt att jag ska kunna börja jobba lite grann så jag hoppas att min högra sida börjar fungera snart.
Gårdagens tema för tredje söndagen i fastan var kampen mot ondskan. Jag är mitt upp i den, att höra Markusevangeliet var känslosamt. Att stå och tala om kampen mot ondskan i 32 minuter och 16 sekunder var nog det svåraste jag någonsin kommer att göra.
Ska försöka ta mig upp från sängen strax. I dag startar sjukgymnastiken hemma med sjukgymnast. Om 3 veckor är det tänkt att jag ska kunna börja jobba lite grann så jag hoppas att min högra sida börjar fungera snart.
söndag 7 mars 2010
morgonbus och morgongos
Jag gick upp själv klockan 07.13, möttes av en övergosig Selma Lagerlöw som alltid på morgonen, vi satt och gosade helt själva i 20 minuter sedan kom Elvis Presley och Edith Piaff. Släppte ut dom i trädgården och sedan 07.40 har vi alla tre suttit i soffan och gosat. Fram till 08.05 satt alla tre i mitt knä, nu busar Edith Piaff och Selma lagerlöw och det är endast datorn och Elvis Presley som delar på mitt knä.
Det gick förresten 19 timmar från det att jag blev utskriven från Lunds universitetssjukhus till det att jag var på akuten i Trelleborg. Mitt Operationssår gick upp i kanterna i går morse, man kunde inte sy igen det då det fortfarande är svullet och det är sytt med en sådan där tråd som kroppen äter upp, så man valde att klistra igen det som hade spruckit upp som en tillfällig lösning.
Nu är det dags att börja försöka göra sig klar till att träffa de vänner, konfimanderna och alla andra som jag inte kunnat träffa under sjukhusvistelsen. Att försöka gå tillbaka till ett normalt liv och att försöka göra sina vardagliga sysslor är verkligen inte lätt. Som jag sagt förrut så får jag lära mig allt från början och det tar 100 år att klä på sig själv och att gå utomhus är just nu bland det svåraste. Men det som är det allra svåraste är att röra högersidan. Högerben som ska gå och fungera som det vänstra och att röra högerarmen som bara inte vill. Jag orkar i 5 minuter sen orkar jag inget mera. Tänkt att det kunde vara så svårt att lära sig att gå, vem har minne av att det var så? Balansen är lika med noll även om den är 100 gånger bättre än vad den var för 2 veckor sedan då jag inte ens kunde sitta upp själv.
Det gick förresten 19 timmar från det att jag blev utskriven från Lunds universitetssjukhus till det att jag var på akuten i Trelleborg. Mitt Operationssår gick upp i kanterna i går morse, man kunde inte sy igen det då det fortfarande är svullet och det är sytt med en sådan där tråd som kroppen äter upp, så man valde att klistra igen det som hade spruckit upp som en tillfällig lösning.
Nu är det dags att börja försöka göra sig klar till att träffa de vänner, konfimanderna och alla andra som jag inte kunnat träffa under sjukhusvistelsen. Att försöka gå tillbaka till ett normalt liv och att försöka göra sina vardagliga sysslor är verkligen inte lätt. Som jag sagt förrut så får jag lära mig allt från början och det tar 100 år att klä på sig själv och att gå utomhus är just nu bland det svåraste. Men det som är det allra svåraste är att röra högersidan. Högerben som ska gå och fungera som det vänstra och att röra högerarmen som bara inte vill. Jag orkar i 5 minuter sen orkar jag inget mera. Tänkt att det kunde vara så svårt att lära sig att gå, vem har minne av att det var så? Balansen är lika med noll även om den är 100 gånger bättre än vad den var för 2 veckor sedan då jag inte ens kunde sitta upp själv.
lördag 6 mars 2010
Kampen mot ondskan
Jag sitter i min soffa, där jag satt för första gången på 3,5 vecka igår. Djuren ligger och sover i sängen, jag sitter och skriver med min vänsterhand på min betraktelse om Kampen mot ondskan som är temat den 3dje söndagen i fastan. Om Trelleborgarna inte har något annat för sig i morgon så kan ni komma bort till AKKA kl 13.00, då ska jag hålla i Gudstjänsten som kyrkoheden absolut inte fick ta i från mig, han höll sitt ord. Jag ville ha den om det så var att dom skulle släpa dit mig i sjukhussängen, nu släpar jag dit mig nästan på helt egen kraft med rullatorn istället dragandes på högerbenet efter mig i en kärra istället. Om bara mitt jobb var mitt emot mig så skulle jag vara där imorgon och jobba. Jag saknar mitt ordinarie jobb och mina kollegor, har jag sagt det?
Nåja tillbaka till min betraktelse, Vem kan vara bättre att tala om kampen mot ondskan än jag? Jag är mitt uppe i Kampen och det känns som att jag redan besegrat det mesta. På sjukhuset kändes det som att jag hade kommit mer än halvvägs men nu när jag kommit hem har jag insett att det är nu nästa kamp börjar och det är lång, lång, lång väg kvar. Den första kampen handlade om att överleva och den andra kampen om att lära sig allt på nytt och nu startar kampen om att komma tillbaka till sitt liv. Kampen mot rädslan är även den något som präglat min sjukhusvardag sedan den 9 februari.
Att kunna gå ut med hundarna igen, att kunna laga mat, att kunna ta sig tillbaka till jobbet, att kunna bara vara en vanlig 30 åring känns ganska långt borta just nu men inte lika långt borta som när jag låg helt förlamad från topp till tå där bara talet fungerade, eller inte lika långt borta som när jag lämnade kroppen, när jag stod bredvid och valde mellan att dimpa ner i den sjuka kroppen eller fara upp till himlen.
Jag vill förresten passa på att nämna att det som hände den 9 februari då min kropp slutade att fungera har inget med min polyneuropati att göra men svaret på frågan vad som hände? och om detta kan hända igen vill jag ta i ett annat inlägg men jo detta kan komma att hända igen, det kan hända alla människor närsom helst, när man kär bil, är på jobbet, är hemma eller vart man nu är.
Nåja tillbaka till min betraktelse, Vem kan vara bättre att tala om kampen mot ondskan än jag? Jag är mitt uppe i Kampen och det känns som att jag redan besegrat det mesta. På sjukhuset kändes det som att jag hade kommit mer än halvvägs men nu när jag kommit hem har jag insett att det är nu nästa kamp börjar och det är lång, lång, lång väg kvar. Den första kampen handlade om att överleva och den andra kampen om att lära sig allt på nytt och nu startar kampen om att komma tillbaka till sitt liv. Kampen mot rädslan är även den något som präglat min sjukhusvardag sedan den 9 februari.
Att kunna gå ut med hundarna igen, att kunna laga mat, att kunna ta sig tillbaka till jobbet, att kunna bara vara en vanlig 30 åring känns ganska långt borta just nu men inte lika långt borta som när jag låg helt förlamad från topp till tå där bara talet fungerade, eller inte lika långt borta som när jag lämnade kroppen, när jag stod bredvid och valde mellan att dimpa ner i den sjuka kroppen eller fara upp till himlen.
Jag vill förresten passa på att nämna att det som hände den 9 februari då min kropp slutade att fungera har inget med min polyneuropati att göra men svaret på frågan vad som hände? och om detta kan hända igen vill jag ta i ett annat inlägg men jo detta kan komma att hända igen, det kan hända alla människor närsom helst, när man kär bil, är på jobbet, är hemma eller vart man nu är.
fredag 5 mars 2010
Hemma
Jag har precis landat hemma i soffan, jag är hemma för första gången på 3,5 vecka. ELvis Presley i mitt knä, Edith Piaff och Selma Lagerlöw springer runt och leker, Jakob sitter och läser tidningen. Det första jag gjorde när vi kom till Trelleborg var att gå in på Willys och handla, jag kände mig som ett rent miffo när jag släpade runt min dumma kropp därinne.
Oerhört skönt att komma hem men samtidigt väldigt skrämmande och överväldigande. Jag har inte hunnit känna efter ännu och jag har väl inte hunnit landa. Just nu njuter jag dock av att sitta i min egen soffa.
Nu är jag hemma och nu ska jag börja hemrehabiliteringen.
Nu är jag hemma och nu känns det att jag kommit halva vägen.
Jag kommer sakna alla på Neurologen på lunds universitetssjukhus, både patienter och personal. Saknar många av dom redan och flera av dom klarade jag bara inte av att säga hejdå till, det blev för jobbigt och jag vill inte se det som ett hejdå utan på ett återseende fast i frisk anda för min del och på återseende utanför sjukhusets fyra väggar i friska tag.
Oerhört skönt att komma hem men samtidigt väldigt skrämmande och överväldigande. Jag har inte hunnit känna efter ännu och jag har väl inte hunnit landa. Just nu njuter jag dock av att sitta i min egen soffa.
Nu är jag hemma och nu ska jag börja hemrehabiliteringen.
Nu är jag hemma och nu känns det att jag kommit halva vägen.
Jag kommer sakna alla på Neurologen på lunds universitetssjukhus, både patienter och personal. Saknar många av dom redan och flera av dom klarade jag bara inte av att säga hejdå till, det blev för jobbigt och jag vill inte se det som ett hejdå utan på ett återseende fast i frisk anda för min del och på återseende utanför sjukhusets fyra väggar i friska tag.
Idag är en känslornas dag. Det känns vemodigt att åka härifrån och det känns konstigt att komma hem samtidigt som det känns helt underbart att komma hem till mitt eget kryp in och till vovvarna och allt annat :D Detta var förresten första gången på 5 år som jag och Elvis Presley var ifrån varandra så här länge. När jag varit i Venezuela har jag ju "bara" varit borta i 16 dagar.
Óm en timme blir jag utskriven, då börjar de nya utmaningarna och den andra halvan av att komma tillbaka till ett friskt liv.
Óm en timme blir jag utskriven, då börjar de nya utmaningarna och den andra halvan av att komma tillbaka till ett friskt liv.
Världens är bra liten ibland
Under denna sista vecka som jag legat här på Lunds universitetssjukhus så har jag träffat två människor som det visar sig att jag har gemensamma bekanta med, inte så konstigt tänker ni, nej kanske inte? Men båda ligger här på Neurologen och alla tre har vi anknytning till Sala. Damen i fråga har jobbat på Västerås centrallasarett på 60 talet och hennes man har jobbat på Sala lasarett. Och mannen i fråga, detta är nog det sjukaste. Vi satt och pratade med varandra under kvällsmaten igår och satt och talade om en person inom ett visst yrke så visar det sig att vi talar om samma person och att personen är min mammas sambos dotter som han är nära vän med, snacka om att världen är bra liten!
Och inte nog med det, i förra veckan när jag och Jakob var nere i cafeterian så träffade jag på en Sala tjej som är en gammal klasskamrat till min bästa kompis och dessutom hästtjej.
Och inte nog med det, i förra veckan när jag och Jakob var nere i cafeterian så träffade jag på en Sala tjej som är en gammal klasskamrat till min bästa kompis och dessutom hästtjej.
Dont bring flowers after Im dead
Jag vet inte varför men i dag har jag bara haft denna låten i huvudet, don´t bring flowers after I´m dead med Erik hassle. Just orden "Don´t bring flowers after I´m dead". Varför har denna mening ekat i mitt huvud just i dag?
I morse hade jag ett krishanteringssamtal med Kuratorn här på neurologen. i förmiddags hade jag träning med sjukgymnasten, på eftermiddagen hade vi träning med skor och lite utomhus, sedan har jag suttit och klurat med min predikan till Gudstjänsten på söndag, det är 3dje söndagen på fastan och temat är "kampen mot ondskan", det passar kanske mig perfekt? Vem kan tala bättre om kampen än jag när jag är mitt uppe i den??
Det är skrämmande att åka hem i morgon, eller det är ju fredag morgon nu när jag skriver detta så senare idag kanske jag ska säga? Det är nervöst och inte blir det bättre av att alla ser problemen, det är inte likt mig jag brukar ju alltid se lösningarna. Jag skulle bara vilja vara frisk och återställd nu så jag kan återgå till jobbet, gå ut med hundarna och vara glad. Det är en kamp av dess like och jag tycker att kampen blir värre och värre för varje dag. När ska det släppa? hur lång tid ska det ta? Dessa 3,5 veckor som gått har känts som en evighet. jag tycker inte om det, jag hatar att förlamningen inte släpper helt och att jag inte får tillbaka känseln i högersidan.
Don´t bring flowers after Im dead, save your givings to the after living instead.
just nu är jag väl mest nervös för samtalet med läkarna i morgon när alla kort ska läggas på bordet och rehabiliteringsplanen ska läggas upp och återgå till jobbet planen. jag saknar mitt jobb och jag saknar mina kollegor.
torsdag 4 mars 2010
Hemgång på fredag
Jaha då blev det bestämt att jag ska få åka hem i morgon, naturligtvis en oerhört härlig känsla att äntligen få komma hem efter så många veckor här. Men samtidigt är det en skrämmande naturligvis, hur kommer jag att klara mig där hemma osv? Hemrehabiliteringen med sjukgymnast och arbetesterapeft börjar på på måndag, min egen hemrehabilitering börjar i morgon eftermiddag.
Men vad skönt det ska bli att få komma hem, träffa hundarna och få sova i sin egen säng.
I morgon kommer det på allvar att kännas att jag kommit halvvägs.
Men vad skönt det ska bli att få komma hem, träffa hundarna och få sova i sin egen säng.
I morgon kommer det på allvar att kännas att jag kommit halvvägs.
Den psykiska bearbetningen
I dag kom det här Psykiska slaget/krishanteringen som läkarna och kuratorn har talat om, jag trodde faktiskt inte att det skulle bli så allvarligt eller att det kanske skulle komma först när jag hade kommit hem, vilket det säkert kommer att göra där också, men i dag slog det verkligen till. Jag har inte kunnat göra något, jag har tränat armarna i sängen genom att vara aktiv på datorn ett par timmar och sedan hade jag gå träning, jag blev så paralyserad efter lunchen så jag vinglade fram och tillbaka i korridoren själv. Jag drog högerbenet efter mig och tvingade det att röra sig i en slags frustration, tårarna rann ner för kinderna men jag skulle bara och efter en halvtimme kom sjukgymnasten och vi övade lite med bollen.
Mellan kl 14 och 17 låg jag bara i sängen och tittade på någon film på datorn, kommer inte ens ihåg vad den handlade om, med hörlurarna i, jag halvsov och isolerade mig från allt och alla, jag svarade inte i telefon och jag ringde inte samtalen jag borde. Jag klarade inte ens av att äta kvällsmat. Jag satt i matsalen kl 17 men jag var inte närvarande och jag åt inte. Jag har själv känt att det har gått för fort och jag vet att jag har påpekat det några gånger, jag har inte hunnit tänka och känna efter sen jag kom till Lunds universitetssjukhus. Men i dag slog det bara till.
Det är så många frågor som snurrar i huvudet och någon slags rädsla för att detta ska hända igen. Läkarna har sagt att vi ska ha ett samtal på fredag, och just den här rädslan för när kommer känseln att komma tillbaka? När kommer förlamningen att släppa helt och hållet?
På sena kvällen och natten har jag jobbat med hundarnas hemsida, för att skingra tankarna och för att jag inte vågar slappna av, 2 fingrar har börjat fungera på högerhanden nu och jag kan lyfta den lite granna. Jag har iaf döpt hundarnas hemsida till The chi-stars och den har adressen: http://www.thechistars.n.nu/.
Mellan kl 14 och 17 låg jag bara i sängen och tittade på någon film på datorn, kommer inte ens ihåg vad den handlade om, med hörlurarna i, jag halvsov och isolerade mig från allt och alla, jag svarade inte i telefon och jag ringde inte samtalen jag borde. Jag klarade inte ens av att äta kvällsmat. Jag satt i matsalen kl 17 men jag var inte närvarande och jag åt inte. Jag har själv känt att det har gått för fort och jag vet att jag har påpekat det några gånger, jag har inte hunnit tänka och känna efter sen jag kom till Lunds universitetssjukhus. Men i dag slog det bara till.
Det är så många frågor som snurrar i huvudet och någon slags rädsla för att detta ska hända igen. Läkarna har sagt att vi ska ha ett samtal på fredag, och just den här rädslan för när kommer känseln att komma tillbaka? När kommer förlamningen att släppa helt och hållet?
På sena kvällen och natten har jag jobbat med hundarnas hemsida, för att skingra tankarna och för att jag inte vågar slappna av, 2 fingrar har börjat fungera på högerhanden nu och jag kan lyfta den lite granna. Jag har iaf döpt hundarnas hemsida till The chi-stars och den har adressen: http://www.thechistars.n.nu/.
onsdag 3 mars 2010
Det svars lösa
Jag skulle vilja ha svar på alla mina frågor nu.
På fredag ska jag och mina doktorer ha ett längre samtal sades det idag på ronden som varade i 30 sekunder, nej idag var den faktiskt närmare 5 minuter för att jag hade lite frågor som läkarna inte kunde svara på utan på fredag ska vi ha ett längre samtal och jag får komma hem på fredag under förutsättning att dom får tag på Trelleborg innan.
Jag vet inte hur nästa vecka kommer att se ut, jag vet inte hur den närmaste månaden kommer att bli eller det närmaste halvåret, jag vet inte hur det ser ut på måndag. Alla andra på neurolgen får sin diagnos och skickas vidare till ORUP sjukhus eller hem efter ett par dagar. Jag har varit på neurologen i Lund sedan den 16 feburari och dessförr innan på Neurologen i Malmö i en vecka, sedan 9 februari har jag velat ha ett svar, sedan den 19 februari har jag velat ha många svar. Jag har fått ett besked som jag nu måste lära mig att leva med men det är inget svar på det jag vill ha svar på och läkarnas "jag vet inte" svar tillbaka på mina frågor får mig faktiskt att bli besviken, hur ska jag kunna jubla över ett positivt besked när jag får svaret "jag vet inte" på flera frågor om det positiva beskedet?
Jag har varit på sjukhuset i 3,5 vecka nu och man vet fortfarande inte vad som hände den 9 februari och varför jag blev så där dålig i malmö, man vill iaf inte tala om det för mig ännu utan man vill vänta till på fredag. Varför just fredag?
På fredag ska jag och mina doktorer ha ett längre samtal sades det idag på ronden som varade i 30 sekunder, nej idag var den faktiskt närmare 5 minuter för att jag hade lite frågor som läkarna inte kunde svara på utan på fredag ska vi ha ett längre samtal och jag får komma hem på fredag under förutsättning att dom får tag på Trelleborg innan.
Jag vet inte hur nästa vecka kommer att se ut, jag vet inte hur den närmaste månaden kommer att bli eller det närmaste halvåret, jag vet inte hur det ser ut på måndag. Alla andra på neurolgen får sin diagnos och skickas vidare till ORUP sjukhus eller hem efter ett par dagar. Jag har varit på neurologen i Lund sedan den 16 feburari och dessförr innan på Neurologen i Malmö i en vecka, sedan 9 februari har jag velat ha ett svar, sedan den 19 februari har jag velat ha många svar. Jag har fått ett besked som jag nu måste lära mig att leva med men det är inget svar på det jag vill ha svar på och läkarnas "jag vet inte" svar tillbaka på mina frågor får mig faktiskt att bli besviken, hur ska jag kunna jubla över ett positivt besked när jag får svaret "jag vet inte" på flera frågor om det positiva beskedet?
Jag har varit på sjukhuset i 3,5 vecka nu och man vet fortfarande inte vad som hände den 9 februari och varför jag blev så där dålig i malmö, man vill iaf inte tala om det för mig ännu utan man vill vänta till på fredag. Varför just fredag?
tisdag 2 mars 2010
Nu har jag kommit halvvägs
Så vad jag har jag gjort i dag? jo jag har för första gången gått helt själv längre än till matsalen från mitt rum som ligger mitt emot, eller gått och gått jag har vinglat som en bäbis på 1 år som druckit lite för många teuqila och dragit högersidan efter mig men ja det går framåt och jag är halvvägs. Jag har många månader kvar innan jag är återställd men jag har kommit halvvägs.
jag kan tex inte bära samtidigt som jag "går"/släpar mig fram. Jag kan inte stå och borsta tänderna samtidigt, stå och duscha, äta med bägge händerna liknar väl en 6 månaders bäbis som äter själv för första gången ungefär men vadå? Så sent som för 2 veckor sedan kunde jag ju varken sitta upp, äta eller gå på toaletten själv, klä på mig lärde jag mig i förra veckan och det går fortfarande trögt men det tar inte längre 20 minuter att dra på sig ett par byxor, nu är jag nere i 5 minuter.
Att lära sig allt från början och lära om allt är väldigt skrämmande och otäckt men samtidigt en oerhört härlig känsla. So what att jag går och vinglar som en fyllerbäbis med paraplyer att hålla balansen med? eller bara har 2 fungernande fingrar i högerhand. vem bryr sig, jag kan stå på mina ben och ju mer jag litar på att jag har två ben som bär upp mig desto stabilare blir jag i gången. att hålla ett glas i högerhanden är otäckt och det är en märklig känsla hur handen som jag inte känner kan hålla i glaset. Ett steg i taget.
jag leder över lilla Emilija och lilla Stina men ligger långt efter lilla Erik.
jag kan tex inte bära samtidigt som jag "går"/släpar mig fram. Jag kan inte stå och borsta tänderna samtidigt, stå och duscha, äta med bägge händerna liknar väl en 6 månaders bäbis som äter själv för första gången ungefär men vadå? Så sent som för 2 veckor sedan kunde jag ju varken sitta upp, äta eller gå på toaletten själv, klä på mig lärde jag mig i förra veckan och det går fortfarande trögt men det tar inte längre 20 minuter att dra på sig ett par byxor, nu är jag nere i 5 minuter.
Att lära sig allt från början och lära om allt är väldigt skrämmande och otäckt men samtidigt en oerhört härlig känsla. So what att jag går och vinglar som en fyllerbäbis med paraplyer att hålla balansen med? eller bara har 2 fungernande fingrar i högerhand. vem bryr sig, jag kan stå på mina ben och ju mer jag litar på att jag har två ben som bär upp mig desto stabilare blir jag i gången. att hålla ett glas i högerhanden är otäckt och det är en märklig känsla hur handen som jag inte känner kan hålla i glaset. Ett steg i taget.
jag leder över lilla Emilija och lilla Stina men ligger långt efter lilla Erik.
Äntligen planeras hemrehabilitering
Jag har glada nyheter! i dag bestämdes det att man ska planera hemrehabilitering.
I eftermiddag och under morgondagen kommer man att ta kontakt med Trelleborg och om allt går som det ska så får jag komma hem på torsdag eller fredag och sedan börjar hemrehabiliteringen på måndag. Det ska bli oerhört skönt att få komma hem och just nu ser jag ett hopp om en framtid utanför sjukhuset som jag inte såg så sent som i morse.
Det är fortfarande lång väg tillbaka men jag har kommit halvvägs nu.
I eftermiddag och under morgondagen kommer man att ta kontakt med Trelleborg och om allt går som det ska så får jag komma hem på torsdag eller fredag och sedan börjar hemrehabiliteringen på måndag. Det ska bli oerhört skönt att få komma hem och just nu ser jag ett hopp om en framtid utanför sjukhuset som jag inte såg så sent som i morse.
Det är fortfarande lång väg tillbaka men jag har kommit halvvägs nu.
Alla dessa frågetecken
Operationen i går gick bra men ack så nervös jag var innan och ont gör det efteråt men det brukar det ju göra och det är sytt med 10 stygn. Nu tycker jag bara att svaren från gårdagen kan skynda på sig och att jag får åka hem, jag tycker liksom att det är dags nu och det sa jag åt dom i går också. Jag kan det här nu, jag vet vad jag ska göra om dagarna och jag kan peronalens rutiner och jag tror jag har hunnit äta köttbullar 3 gånger och stekt fisk i alla fall 5 gånger. Hur kommer det att bli när jag kommer hem? Hur ska jag klara mig där hemma och så vidare
Men framförallt som jag sa till sjuksköterskan nu på morgonen, jag skulle vilja ha lite svar. Jag skulle vilja veta vad proverna sagt, dels de som de tog igår, dels de de tog för två veckor sedan och för tre veckor sedan, vad som orsakade detta och kommer det att hända igen? Det är så mycket frågetecken på allting och jag får inte veta något, dom har inga svar att ge ännu och under tiden ska jag bara träna, träna och åter träna med sjukgymnasten, jag tränar så jag stupar och varje dag är ett nytt OS lopp, jag ska lära mig att lita på mig själv, att jag har två ben och två armar, varje dag är en ny utmaning. Hur kommer det bli när jag kommer hem?
Men framförallt som jag sa till sjuksköterskan nu på morgonen, jag skulle vilja ha lite svar. Jag skulle vilja veta vad proverna sagt, dels de som de tog igår, dels de de tog för två veckor sedan och för tre veckor sedan, vad som orsakade detta och kommer det att hända igen? Det är så mycket frågetecken på allting och jag får inte veta något, dom har inga svar att ge ännu och under tiden ska jag bara träna, träna och åter träna med sjukgymnasten, jag tränar så jag stupar och varje dag är ett nytt OS lopp, jag ska lära mig att lita på mig själv, att jag har två ben och två armar, varje dag är en ny utmaning. Hur kommer det bli när jag kommer hem?
måndag 1 mars 2010
bakslag
jaha då var det måndag i dag då och inte många timmar kvar till operationen, fast det känns som en evighet, jag vill liksom bara ha den gjord nu sen vill jag åka hem men det får jag ju inte. Jag har ju fått ett bakslag också, jag lär aldrig få åka hem från sjukhuset. Läkarna har inte ens börjat diskutera hemgång och hemrehabilitering ännu med Trelleborg, hur kul är det? nåja jag får kanske smuggla in hundarna hit snart och katten för nu börjar det blir riktigt jobbigt att vara utan dom och jag börjar blir riktigt less på att inte få veta något.
Tidigast fredag men troligtvis inte förrän i slutet av nästa vecka dvs sjukhusvecka 5 blir det hemgång.
Tidigast fredag men troligtvis inte förrän i slutet av nästa vecka dvs sjukhusvecka 5 blir det hemgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
