dagen före allahelgona och rädisorna smakar ingenting

Idag är det dagen före allahelgona,
jag var inne på kontoret en halvdag
men kom iaf inte hem före kl 15.

Nåja vid 16 åkte vi iväg till City Gross och handlade
och jag var jätte sugen på rädisor och chillichips.
men varken rädisorna eller chillichipsen smakade
speciellt mycket tyckte jag och jag blev besviken,
J förstod inte vad jag menade och tog rädisor
ur samma knippe och hans smakade visst rädisor,
inte speciellt starka men dom smakade Rädisor,
men varför gjorde inte minna det då?
det blev iaf hemma gjord Nachotallrik idag igen,
jag var så hungrig när jag kom hem eftersom
jag inte ätit mer än 2 äpplen sedan igår kväll.
men jag kände mig inte speciellt hungrig,
trots att vi hade chillichips som sagt och
jag tog extra stark krydda till köttfärsen
så var det ganska smaklöst.

Nåja just nu är det beslutsångest,
frågan lyder :
ska jag vara social och ha mysig kväll i soffan med
vackraste J och djuren eller en kväll i gungstolen
och den litterära sfären?

Tandläkare o sjukhus

Nu på morgonen var jag hos tandläkaren, andra gången på mycket, mycket länge. När jag var där igår på undersökning så kunde jag inte minnas varför jag hade tandläkarskräck, ja menar undersökningen var inte ett dugg läskig förutom hans 32 upprepningar " intackt" och jag då trodde att jag hade hål i varenda tand. Men näh inte ett enda hål bara tandsten och missfärgning av snuset på 2 tänder så det var det jag fixade idag, och det var obehagligt vill jag lova. Trots bedövning så rann tårarna men nu har jag vitare tänder än självaste pebsodent reklamen igen.

Nu väntar jag på att vackraste J ska komma hem, han ska följa med till neurologen om 2 timmar. Vi ska träffa min doktor för att jag varit så trött och illamående den sista tiden och vi ska prata om framtiden.

Näh ska lägga mig och vila lite nu, ja förstår inte varför jag är så trött hela tiden.

Fredags fin

så var jag hos Frisören idag
och är glad att jag förvarnade J om
att det skulle se lite annorlunda ut.
Men det känns ju mindre bra när
reaktionen från honom blir:
- ska du åka och handla själv eller?
hm tolkade det inte på ett bra sett
och sa lite fint:
- men det ser alltid konstigt ut
när Frisörerna har stylat håret
och lådsades som att det inte alls skulle
se ut på detta sättet.

Det kändes som en evighet att vara hos
Frisören i morse, 2 timmar kändes som 45,
minst! Inte för att det var tråkigt utan
för att det var jobbigt.
Jag fick ont i magen och mådde illa.
och när Frisören äntligen var klar så
hoppade jag hem på kryckorna så
fort som jag bara kunde.
Väl hemma satt jag mig i gungstolen
och läste min Islamologi rapport
som jag konstigt nog tyckte var tråkig.
Hur kan något så intressant kännas tråkigt?

nej jag får kanske ta och borsta ner frisyren lite
eller sätta på mig en mössa nu så J vågar gå
i mataffären med mig.
Här i Trelleborg kan man förövrigt inte
göra något i hemlighet utan vill man ha
något hemligt så måste man åka in till Malmö,
det också i smyg för det går så lätt ryckten på stan...

8329

Jag satt i morse och gosade med Selma lagerlöf
och kom genast att tänka på att hennes tatuering
i örat påminner om den tatuering som Nazisterna
satte på judarna under andra världskriget.
8239 och sen en bokstav efter det.
8329 heter min katt och inte Selma lagerlöf
som det står i pappren.

Vet inte om det bara var jag som var trött
eller yr och hur jag egentligen tänkte
förutom att jag tyckte det var lite skrämmande
att vi har märkt alla djuren med nummer.
Människorna har gjort det engång med
andra människor och frågan blir ju om
det kommer att bli så igen?
Med tanke på att vårt samhälle bara blir mer
och mer övervakat, snart kanske vi alla
har ett chip eller en tatuering som identifierar oss
och som man kan följa på en skärm?

kanske bättre att sluta yra och göra något vettigt?

Märkligt men sant

Jag har en sådan matt och märklig känsla i kroppen.
Det tar att hoppa runt på kryckor så mycket som
jag måste när jag ska till kontoret,
idag orkar jag inte en komma ur sängen.
orkar knappt skriva då jag upplever en slags
träningsvärk i armarna vilket kanske inte är så konstigt?
Att foten är en klumt har jag ju börjat vänja mig vid nu,
det ska visst ta några veckor och månader till sa doktorn.

Men sedan är det något annat som oroar mig också,
jag försöker att inte tänka så mycket på det,
men hur lätt är det? Det är väl snarare en
rädsla än ett orosmoment tror jag.
En rädsla för att det inte blir som jag vill,
en rädsla för att det ska gå fel.
Om det bara kunde bli nästa torsdag nu.

Jag är så grymt trött idag och vet
inte om jag fått bieffekter av Svininfluensa vaccinet
eller vad det är men har mått illa till och från hela dagen.
Kanske är jag bara utmattad och överansträngd
eller så kanske det är något annat, jag vet faktiskt inte.
Jag känner inte igen mig själv idag iaf och vill bara
komma hem till sängen.
Jag behöver vila.

Näh jobba undan det sista nu så jag får komma
hem till mina vovvar och min vackraste J någongång.
kan inte klockan bli 19 nu?

högst levande

För er som tror på sånt så ställer en
viss herre till med saker och ting i livet.
även om han bara är en stjärna på himlen
sedan snart ett år tillbaka så verkar han
ha en del makt och vara högst levande.
Vad det hela handlar om tänker jag inte gå in
på i närmare alls, jag bara känner att
idag är det hans dag och det
har han verkligen visat oss alla,
om man nu tror på sånt.
Men efter idag har till och med
den allra vackraste J förstått på allvar
vad jag har yrat om de senaste månaderna.

Som sagt idag skulle Morfar ha fyllt 81 år
och idag är det morfars dag
och det har han då visat på
de alldra vackraste och märkligaste sätt.
Grattis på din dag Morfar.

Grattis på födelsedagen Morfar

Grattis på födelsedagen Morfar.
idag skulle du ha fyllt 81 år.
Saknaden efter dig är enorm,
det finns inga ord för den saknaden.
Här hemma har vi iaf bestämt
att vi ska göra något positivt
åt saken och vi ska äta tårta,
prinsesstårta med extra marsipan
som vi alltid fick hemma hos dig när vi var små.
men först ska jag till kyrkan
som vanligt på tisdagar men idag är det lite speciellt.

back in business

Så tog jag mig till kontoret idag
och jobbar lite.
jag anser att man kan arbeta på kontor
trots att man bara har ett friskt ben
och det är absolut inga problem att arbeta.
Problemet har varit att ta sig till jobbet.

När jag imorse väl kom ner till bussen,
jag har 200 meter till busshållsplatsen
men var tvungen att stanna 3 gånger innan
jag var framme, så tänkte jag hela tiden
att det är bäst jag vänder jag orkar aldrig det här,
jag hoppar på bussen och 40 minuter senare
är jag framme vid Malmö centralstation
och nästa utmaning, att ta sig från bussen
bort till tåget. 4 stopp och andningspauser senare:
Puu det gick, hur fatsiken ska det gå i danmark sen?
På tåget träffar jag en kollega och vi har
en diskussion om Sverige demokraterna,
hela tiden är tanken: hur ska jag orka detta?
27 minuter senare står jag inför utmaningen
jag fruktat för hela morgonen.
Jag ska ta mig från tåget till kontoret?

Sträckan som annars brukar kännas så kort
och uppfriskande, en promenad på 4 minuter
brukar vara så skönt när man pendlar
och när man ska sitta på ett kontor hela dagen.
I morse kändes det som ett rent helsike.
13 minuter senare var jag framme och jag
slog mig ner i stolen med en dunst och kunde
pusta ut, nu ställs jag inför nästa problem:
hur ska jag orka ta mig hem sen?
Hur ska jag klara det?

men att jobba är inge problem,
det är just transporterna mellan
kontoret och tåget och bussen
och transporterna inne på kontoret
mellan break out, kantinan och skrivbordet..
jag har iaf kommit fram till att om jag ska hinna
med det vanliga tåget hem så behöver jag gå
10 minuter innan jag egentligen slutar,
annars måste jag vänta 30 minuter på nästa tåg
och frågan är hur jag ska orka de resterande veckorna?
Förhoppningsvis kan jag börja stödja lite på foten snart,
om det nu inte krävs en operation i slutet av veckan
som befaras....
att en liten olyckshändelse kunde sluta så illa..

Bitter

jag känner mig allmänt bitter
och kanske har det att göra med
att all fokus ligger på foten
och jag kan inte gå eller röra mig som jag vill
eller så har det att göra med att jag fått alldeles
förlite sömn sista veckan eftersom smärtan
håller mig vaken eller så är det en kombination
av detta, säkert är iaf att jag är bitter.

Funderar på om jag ska sätta mig i gungstolen
och läsa hela dagen eller om jag ska sätta upp nya
krokar i hallen och en ny taklampai matsalen?
Det får nog bli så att J får sätta upp krokarna
och lampan och för att jag inte ska lägga mig i alltför mycket
så sätter jag mig i biblioteket och läser.
Det blir nog bäst så. Det enda sättet att få mig tyst
är tydligen att lägga en bok i mina händer,
först då blir det lugn och ro har jag fått höra.

Fredagsmys

Den vackraste J har lagat middag åt mig ikväll,
vi tog fram den lilla grillen och grillade spett, underbart gott
och ikväll tänkte jag faktiskt lägga ifrån mig böckerna
och vara social, ett önskemål var att spela Geni
och jag vet inte om jag ska vara snäll och låta J
vinna ikväll också?

nej nu står han och rycker i mig här,
berättar imorgon om mitt beslut
men jag tror inte jag kan låta han vinna,
det är inte bra för mitt självförtroende
speciellt inte efter min djupa depression
som jag fick efter förra tentan som bara
gav 4 av 5 poäng.

Men oj Stackars J

jaha så halkade hon i vardagsummet och trillade på
den redan skadade foten och det slutade inte så bra,
hon skulle bara flytta sig från soffan till köket.
ja man kan ju inte annat än skratta.

Det är fredagkväll idag och jag trodde
att jag iaf skulle kunna stödja lite på foten nu
men nej inte alls, det går inte alls bra.
Det kan iof ha att göra med att foten blev 10 gånger
värre av att jag ramlade på den mitt på dagen.
ja läkningen gick upp och den blev värre..
Nåja man ska inte vara bitter.

jag satt med hundarna på golvet idag och läste,
och lekte och försökte roa mig så gott jag kunde
sedan tiggde jag och bad om att få följa med och handla
så jag iaf kom ut lite grann bland annat folk
än sjukhus folket och fick känna på lite annan miljö igen.

Något väldigt kul är att alla frågar hur J mår
mitt upp i detta. " men gu hur tog J det?"
samtalskonversationerna låter ungefär så här:
- oj vad har hänt med din fot?
- det var en olycka med vår bil och jag
fick bilen över hela foten och den stog sedan still där.
- men oj vad hemskt, hur mår J nu då?
stackars J
- ja det är mest synd om honom,
jag har inte alls ont och behöver inte alls äta morfin för detta....
- jo det är klart du måste ha ont men stackars J han
måste må jätte dåligt över detta

svärmors besök

Min gulliga svärmor kom förbi ett par timmar
nu på förmiddagen. Hon är bra söt min svärmor.
Hon lekte lite med hundarna och katten
och vi pratade och pratade,
och hon ville veta hur det var med mig,
till hennes 90 åriga vänninna hade hon tydligen sagt
att hon inte hade tid att umgås med henne längre
då det fanns dom som hade det värre än henne
och att hon var tvungen att gå hem och hälsa på mig.
min 70 åriga svärmor, man kan inte annat än älska henne.

nej om jag ska ta och göra lite nytta tänkte jag säga
men det kan jag ju inte, J får städa när han kommer hem,
de här veckorna skulle jag behöva ha en sådan där robot som
gör allt hemma åt dig, plockar undan, dammsuger, diskar osv
kanske till och med kan gå ut med hundarna?
Medan jag själv ligger i soffan med foten i högläge och
läser en bok., underbart!

inte så roligt det här

Så var det redan Torsdag och ytterligare några dagar
har svept förbi, det har gått ruskigt fort samtidigt
som tiden har gått still.
J fick köra mig till kyrkan i tisdags, det var där jag ville vara
när jag har denna smärta, där satt jag och bara var lugn
samtidigt som jag innerst inne skriker av smärtan.
Foten gör så grymt jädrans ont samtidigt som jag fortfarande
inte har någon känsel i tårna vilket orar mig och läkarna mest.
vad händer nu?
ja smärtan borde ha lagt sig men det har den inte
och jag försöker tänka på annat vilket faktiskt är väldigt svårt.
jag kan inte läsa då jag inte kan koncentrera mig på texten,
att gå till kontoret i morgon är en omöjlighet och jag
som inte vill annat än att åka in där men nej,
förhoppningsvis blir det bättre över helgen,
bara jag kunde börja stödja lite på foten snart så skulle
allt bli mycket lättare. men 6-8 veckor kunde det ta
innan detta sker enligt läkarna, tack för den.....

så blev hon överkörd och krossade foten

jaha ja så bestämde jag mig för att min söndag skulle bli lite roligare.
vad gjorde jag då? jo jag såg till att jag blev överkörd och att
bilen stannade över min fot så att jag sedan kunde tillbringa 11 timmar
på akuten, tråkigare kan man ha det när man planerat att vila hela dagen...
( en olycksändelse jag verkligen inte hade velat vara med om alltså)

nåja flexorsenan eller vad den heter, den senan under foten
är på bristningsgränsen men jag hade tur i oturen att
den inte gick av helt, läkningsprocessen med rehab hade ju tagit 12 månader då
istället för 6-8 veckor plus rehab som nu. och sedan fick jag en blödning i foten
som blir efter en tryckskada av en bil, även där tur i oturen
men vilket då resulterat i att jag inte får någon blodtillförsel till tårna..

Så vad gör då denna för att få sina dagar att gå nu?
ja förutom att hon är hög på morfin tänkte jag säga
så får hon ju definitivt inte gå ut med hundarna,
inte heller gå till kontoret de första dagarna då
foten absolut inte får stödjas på och endast vara i högläge.
Så vad gör hon då? det var ju den bästa frågan idag...

kan aldrig få förmycket kunskap

jag har precis läst en väldigt intressant bok
som heter islam brudar och paljetter
skriven av journalisten Ingmarie Froman.
När jag läste boken försökte jag få svaret på
varför vissa muslimska kvinnor väljer att bära slöja
jag tycker inte att jag fick svaret jag ville ha i boken
och kompleterade med några andra texter som
slutade med att jag satt och läste och grävde ner mig i
politikens paradoxer och om genussystem
och om Freuds och Aristotoles syn på det kvinnliga könet i allmänhet.

ibland känns det totalt hopplöst och undrar om jag
någonsin kommer få svar på de frågor jag har.
kanske borde jag börja forska på universistetet om det?

jag träffade en Imam förra helgen som var väldigt trevlig,
han sa för att jag ska få svar på det jag söker så
måste jag förstå vad Islam är och vad muslim betyder
och då måste jag gå tillbaka till starten, dvs jag skulle behöva
läsa islams historia från början för att reda ut svar jag
egentligen borde få av att förstå samhällets genussystem
och samhällets maktordning bortsett från det biologiska könet.

ibland kan jag bli ganska trött på mig själv,
jag nöjer mig aldrig med de svaren jag finner
utan jag vill veta anledningen till varför jag
får just de där svaren och vad är tanken bakom allt.
är man humanist så är man.
fast som idag när det är söndag så
hade jag önskat att jag bara kunde lägga mig
framför Tvn och slappna av och bara nöja mig
med att vara lagom. jag behöver inte kunna allt sägs det
men jag vill ju veta allt. jag vill ha svar på allt, jag vill
vara bäst i allt. man kan aldrig få förmycket kunskap.

just nu har jag 3 vägar att välja och den väg
jag väljer kommer bestämma framtiden.
vilken väg ska jag välja?
måste man välja en väg?
Det är egentligen 2 vägar som utesluter varandra
medans den 3dje går att kombinera med väg ett och två,
frågan är bara vilken jag ska välja-

Till den vackraste

Att skiljas från dig på morgonen gör så ont,
då känns livet helt plötsligt så orättvist.

Egentligen vet jag inte vad du ska med mig till.
Jag är ju en halvpensionerad 29 åring som inte
vet hur den fysiska morgondagen ser ut.
Men jag har en vilja av stål och en envishet värre än en åsna,
så kanske står du ut med mig i alla fall?
Att bli ett paket att ta hand om kommer aldrig på fråga,
jag ska ju stå i kyrkan och predika, på scen och spela apa,
vara på kontoret och göra ett exemplariskt arbete
och jag ska ta hand om våra barn.

Men även om jag inte vet hur den fysiska morgondagen ser ut
så är jag iaf säker på att jag alltid kommer att vakna med ett leende,
för så länge jag får vakna upp bredvid dig varje morgon
så kommer jag alltid att ha den styrkan och energin du ger mig,
jag kommer alltid att vara världens lyckligaste människa
med dig vid min sida.

Det är en gåva och en saga för god för att vara sann
att du tog ett sjumila kliv rakt in i mitt hjärta och
aldrig trodde jag att någon som du fanns och väntade mig.
Du är den vackraste människa jag någonsin träffat.
och även om det gör ont ibland så är det ändå positivt.
Att bli ledsen för att vi för dagen måste skiljas åt fysiskt
är trots allt en gåva från himlen, det är stjärnans förtjänst.

Att ha träffat en människa som du,
som allltid finns där och som stöttar och puschar
och som står ut är en Guda gåva att vara rädd om.
och vad som än händer så kommer du alltid att
finnas på den där speciella platsen i mitt hjärta
som du har nu.

29,5 år och pensionär

jag har varit lite frånvarande ett par dagar och
det har sina förklarliga orsaker.
Jag har inte haft någon lust att skriva,
jag har inte haft någon lust att prata.
har jag inte suttit i ett mörkt rum och
låtit tårarna falla så har jag varit i kyrkan.
i Kyrkan finner jag en inre frid och en inre ro,
att låta tårarna falla hjälper inte jag vet,
men ibland orkar man bara inte.
" du är stark du är stark" jo jag är stark
men hur länge ska man orka?
jag har återigen blivit påmind om
att jag har en grym sjukdom. jag har
mitt första riktiga skov på nästan ett år.

Den danska staten vill Pensinonera mig nu,
den danska staten, mina läkare och min
arbetsterapeft och min sjukgymnast
tycker det är bäst att jag pensinonerar mig.
Men vadå jag fyller 30 om 6 månader och jag är redan
pensionär??? det går ju inte, ni kan inte göra så
mot mig, jag vill jobba. jag vill spela teater, jag vill skriva
och jag vill fortsätta min väg mot prästyrket.
vad ska jag göra i 40 år om jag inte får jobba?
och vad får jag göra när jag är pensionär?

jag är 29, 5 år och redan en gammal avdankad kärring
som lika gärna kunde sätta sig på ett ålderdomshem
och låta sjukdomen äta upp mig.
Allt jag kämpat för under dessa år blir helt plötsligt bortblåst.
Jag har vägrat att acceptera sjukdomen
men nu känns det som att jag inte har något val.
Måste jag sitta och vänta på att kroppen förmultar bort?
kan jag inte få göra som nu? bara jobba, studera och spela teater
och köra på tills den dagen kommer?
jag trodde det var så ni ville att sjuka människor skulle göra?
leva livet och försöka göra det bästa av situationen så
länge man kan och inte ge upp?
min kropp kan dö i morgon men den kan lika
gärna dö om 30 år, måste jag bara sitta still och vänta?

upp och ner, ut och in, bak och fram

Måndagar brukar vara den bästa dagen på veckan för mig
men idag har det verkligen känts upp och ner,
är det måndag eller är det fredag?
Jag är offantligt trött och inte blev det bättre
av att det var lugnt på kontoret hela dagen,
allt kändes bak och fram, upp och ner,
ut och in. kanske beror detta på att
dagen började så illa som den gjorde?

Förvirrad och trött ska jag nu ta mig hem från
kontoret, jag borde dessutom skriva på min predikan,
men jag har ingen inspiration, eller egenligen har jag det,
men jag kan inte formulera orden,
jag får inte ner tankarna på pappret vilket inte alls är
likt mig. nåja det kanske kommer.

konstert med Malmö Sinfonietta i st Nicolai kyrka

Ikväll har vi varit på konsert i kyrkan,
Malmö sinfoinetta spelade
och dirigent var Alexander Einarsson
och som solist hade vi Lisa Ekmark.
Det var riktigt bra stycken som spelades,
den första "die heimkehr aus der fremde",
Felix mendelssohn, var väldigt starkt och gripande.
Nummer 2 " konsert nr 1 för cello och orkester a-moll",
camille saint saëns, var vackert och känslosamt.
Nr 3 var "symoni nr 101 D-dur (uret)", Joseph Haydn,
kännetecknades av mycket glädje.

allt var mycket gripande och Alexander Einarsson
var en helt fantastiskt dirigent med enormt mycket känsla
och inlevelse, han kändes lite lillgammal i den meningen
att han redan är ett med musiken trots en blotta ålder på
30 år. Den känslan och den enheten med musiken
har jag bara sett hos dirigenter i åldrar 50-60 år innan.

mycket starkt, känslosamt och rofullt var det alltså i kyrkan ikväll.

kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag så grattis kanelbullen.

idag ska vi baka massor av kanelbullar,

ja i drömmarna kanske jag kan göra det för i det verkliga livet

så hinner jag det inte.

jag måste sätta mig och förbererda en predikan

och läsa klart en bok.

Hursom kanelbullens dag firas med kanelbullens helg i Trelleborg.

De flesta bagerier runt om i byn har firat sedan i fredags.

veckans bok heter "islam, brudar och paljetter"

som är en mycket bra och intressant bok av ingmarie Froman.

och appropå Klimatkonferensen

I dagens danska metro kan vi läsa
att president obama har varit hemifrån i 20
timmar och rest 13 000 kilometer,
hur miljövänligt är det med flyg?

överallt propageras det " åk kollektivt,
åk miljövänligt"..President obama flyger hit
i ett eget plan, nu har han ju visserligen sin personal med sig
med säkerhetsfolk osv men iaf varför kan inte han flyga kollektivt?
och när alla världens toppledarmöter kommer hit till Köpenhamn,
samåker dem för att spara på miljön eller ska alla flyga hit i "egna plan"?
och hur tar sig de svenska, norska och danska Topledarmöterna
ner till Köpenhamn, åker dem tåg? Knappast troligt eller hur!

Och det känns faktiskt ganska ironsikt och löjligt
att dom som ska besluta om huruvida vi ska rädda
miljön och mänskligheten eller ej sitter där med sina
jetplan och korterser mm och släpper ut mer
avgaster än vad en vanlig arbetande människa gör.

okey att de pga deras egen säkerhet måste ha
livvakter och annan personal men kan dom inte
försöka åka miljövänligt? Eller iaf sopsortera
och göra annat som visar att de faktiskt står för vad de
borde vara eniga om eller som den enskilda ledarmoten står för?
Det känns mest som ett löjligt jippo från deras sida när de inte
lever som de lär.

I also wana be the President of United states

Min status på facebook idag lyder " I also wana be the president of united states
so I also can close a hole city when I arrive"

6,42 tåget hade systemfel något ATP fel sa man i högtalarna,
vilket gjorde att tåget körde väldigt sakta vilket i sin tur
resulterade i att mitt tåg, 07,02, han på bron precis
innan president obama stängde den, vilket i sig
resulterade i att jag fastnade på Kastrup utan att kunna
ta mig vidare därifrån. Efter äventyr och guidningar från
polisen inne på kastrup kom jag tillsist till arbetet 08,40
vilket gjorde att min buss och tågresa till arbetet idag tåg
2 timmar och 50 minuter, vilken kaos!
jag ser med spääning fram emot Klimatkonferensen.

Igår såg jag iaf Opera Winfrey och en hel del journalister,
poliser samt sånna skvaller fotografer vad det nu heter.
jag var på ett möte inne i köpenhamn
och där jag hade mötet var tydligen "kändisarnas" hotell,
på gatan där jag först trängde mig förbi stod det ett 50 tal
fotografer och journaliser från japan och väntade på något
eller någon, jag tittade mig omkring
och insåg ganska snart att jag var den enda blondinen på den gatan,
en blond svensk kvinna, så exotiskt för dem!
jag kände mig väldigt uttittad när jag gick där med mitt
stora bulliga blonda hår ( som för dagen hade krullat ihop sig
till en stor stor mösslikande sak pga fukten i luften alá Monica Geller i vänner
när hon är på barbados) och min kjol, så jag tog på mig
mina diva brillor (stora solglasögon från fossil) trots att det regnade
och gick vidare.