True love

För en tid sedan skrev jag följande:
"Jag har märkt att ju äldre man blir desto svårare är det att träffa någon att dela sitt liv med. Man träffas men märker ganska snart att både han och jag har fullt upp på varsitt håll vilket gör att man knappt hinner prata i telefon och kanske är det därför det är så vanligt med kärlek på jobbet?Fast jag kan ändå inte sluta tänka att om man inte hinner ses o höras så kanske det inte är rätt? För jag tror nämligen att när man finner den rätta kärleken kan man inte tänka på något annat än just den personen och allt annat känns oviktigt. Eller har jag fel?Jag har mitt liv, mina vänner, mitt jobb, mina studier och mina djur. Tiden räcker knappt till som det är och så ska jag släppa in en karl i mitt liv? Som ja hinner se engång i veckan, på sin höjd max 2. Det kanske inte är rätt då? När båda är så upptagna att vi inte ens vet om vi är ett vi eller bara ett du och ett jag"

Det var inte alls särskilt länge sedan och visst hade jag rätt, när man väl träffade rätt
på en okänd plats av gemensamma vänner, när den vackraste bara dök upp där
från ingenstans och tog ett stort steg rakt in i mitt hjärta, och då det bara sa pang
på engång utan att vi ens pratat med varandra, då det bara kändes rätt
så blev det inte komplicerat. jag och den vackraste visste direkt,
utan att ord användes att vi är ett vi och det var inget snack om saken,
Från första ögonkastet så visste vi att vi skulle bli ett vi.
Det var inget "vi ska inte prata på 75 dagar" och alla andra regler
som finns när man egentligen inte har de rätta känslorna där,
jag visste direkt att DET inte fanns där från min sida
och att den personen jag träffade då inte var något för mig även
om det just då, de 3 gångerna vi träffades, var trevligt
att få lite uppmärksamhet och kanske behövdes det just då
och kanske var det meningen att jag skulle träffa den personen
för att den vackraste kort därefter skulle kliva in i mitt liv.
Den vackraste klev in precis när jag bestämt mig
och sagt till mina vänner att jag ska leva själv,
jag behöver ingen karl, 2 dagar senare
stod den vackraste framför mig och jag blev knäsvag.

Men det jag skrev i det citerade visade sig vara sant
för i riktig true love finns inga regler, kärleken har inga regler
och man bryr sig lixom inte om vad andra tycker och tänker
när man verkligen är kär så existerar inget annat än
bara vi. Allt annat är dimmigt och flyter nästan obemärkt
förbi och man har bara ögonen för varandra.
och att bara få 5 minuter med varandra varje dag
betyder så mycket, true love är true love

0320

Allt går så lätt,
man nästan flyger fram,
samtidigt gör allt så ont.
Ett ytterst märklig känsla
jag inte kan känna igen.

Jag kunde knappt bärga mig
tills jag kom hem igår kväll,
men skulle jag ringa eller
skulle jag inte ringa?
Jag ringde och jag gick ditt.
Till det vackraste huset
och till den vackraste.
Hem gick jag 3 timmar senare,
och visst kunde jag somna lätt.

Men så vaknade jag kl 03.20
och då det inte var någon idé
att somna om så jag drog på mig
träningskläderna och drog ut och tränade,
vid 04,20 började det ösregna
men jag sprang på endå.
kl 05 hämtade jag hundarna
för deras en timmes promenad på morgonen.
och nu sitter jag på kontoret
och undrar just om jag kan
hålla mig till imorgon
eller om jag ska träffa
den vackraste idag igen.

Det vackraste

Vad är det som händer i kroppen?
Vad är det som hela tiden får mig
att dra åt ett och samma håll?

Den känslan jag har i kroppen nu,
den har jag inte haft på flera år,
om jag ens haft den någongång tidigare,
jag börjar tvivla.

Jag kan inte koncentrera mig,
jag kan inte äta eller sova,
allt jag kan tänka på är
den vackraste.

Hur kan en person vara så vacker?
Helheten med personen gör att
han blir så vacker,
men även innan jag visste något
om mannen så var han så vacker.
jag visste vad han hette
och han var bara så vacker

Så fort personen dök upp på
det där stället den där dagen
så visste jag att han dök upp i mitt liv
och han är här för att stanna,
det känner jag bara.
Det mina vänner är äkta.
Det är så det ska vara.
Man blir knäsvag och generad
och man känner på engång att
det bara är rätt.
Inget krångel.

Det onda, det overkliga och det sanna

Det finns något som fortfarande gör så otroligt ont
och jag kan inte låta bli att undra när
smärtan och sorgen ska gå över,
eller när man ska vänja sig vid
det nya livet utan morfar.

kommer smärtan någonsin att gå över?
Kommer saknaden alltid vara lika smärtsam.'
Kommer jag alltid att börja gråta med jämna mellanrum
och ha så ont??

När jag varit hos doktorn i morse
skulle jag bara gå på stan,
men av en konstig anledning började tårarna rinna
och jag gick till kyrkan.
Efter 45 minuter i tysthet
med tårar som ran längs kinderna
så gick jag fram och tände ett ljus
för morfar som jag saknar så mycket,
och jag vet att det låter konstigt
men i ljuset såg jag något som gav mig styrka,
hopp och en form av trygghet.

Och resten av dagen blev den bästa
dagen på länge, först rolig och sedan mysig.
Att sitta i trädgården vid det
vackra huset och dricka te
med den vackraste människa jag stött på,
kan det bli bättre?
jag ville aldrig att dagen skulle ta slut
och nu vet jag inte om jag orkar vänta till lördag
då jag ska umgås hela dagen med den vackraste.

Det vackra huset

idag var jag vid det vackraste huset igen,
idag var jag inne i huset,
idag satt jag i husets trädgård i timmar
och drack te, jag tog lite hallon
ur hallonbusken, lite krusbär och
flöt mest runt i trädgården på moln.

huset är så vackert,
det vackraste jag sett.
och i dag fick jag veta lite mer,
i dag vet jag mer om husets historia
och ju mer jag får veta desto
mer kär blir jag i huset.
hur kan det vara så vackert?

Jag borde sova men kan inte tänka på annat
än det vackra fina huset,
jag vill sova i huset, jag vill äta min frukost där.
Kanske kan huset bli mitt?
ju fler besök jag gör så kanske huset blir mitt?
Jag borde göra ett besök efter arbetet i morgon
och fråga eller så kanske jag får svaret i helgen?
Jag är otålig och vill veta nu,
men vill samtidigt inte skrämma bort
denna fantastiska känsla.


Det är verkligen en underbar känsla,
fast den gör nästan ont.
Jag bara vet att huset en dag kommer bli mitt,
det kan inte kännas så här annars.
Det skulle vara så orättvist om inte huset blir mitt.

jag är så knäsvag, enkänsla jag inte haft på
flera flera år

Hundfotografering

Nu är vi påväg hem från fotografen emma ingolf. Killarna var duktiga men elvis tyckte det var lite för roligt att stå i centrum och visade därför alla konster på en och samma gång. Och hjalmar branting tyckte allt var jätte läskigt och hade därför öronen bakåt i stort sett hela tiden. Men efter närmare en timme och ett hundratal kort lär vi iaf få 10 bra.

Innan fotograferingen i studion tog vi en snabb runda förbi dog fun och jag är glad att jag hade lilla plånboken med mig. Eftersom jag missat 2009 hundmodet så var det många nya tröjor, overaller och koppel att köpa, men killarna fick nöja sig med en varsin skarf med texten "kamphund" samt lite godis och till selma lagerlöf blev det lite leksaker.

Nu halvsover vi alla tre på bussen hem. Några timmars äventyr känns plötsligt som en hel dag.

Döm inte ut den där kvinnan

Det bor en väldigt trevlig kvinna i Trelleborg,
hon tycker mycket om mina hundar,
hon klappar dom och ger dom kakor i parken.

igår när jag var på engelbräcksgatan
träffade jag på kvinnan igen,
hon stod med hennes 13åriga dotter,
och jag har länge undrat hur hennes dotter ser ut,
är hon lika ovårdad och risig som hennes mamma,
och jo det var hon och jag kunde aldrig tro att hon var 13,
snarare 11, dåligt språk och ovanligt barnslig
fast riktigt gullig till sättet.

jag har undrat varför kvinnan brukar sitta
med alkisarna i parken och varför hon
har så få tänder och gamla loppis kläder.
vad har hänt och varför klär hon sig inte bättre.
men jag har inte vågat fråga.

Idag fick jag svaret,
hon satt med alkisen Dag på en bänk i stan,
Dag var med på kyrkofikat i morse.
Och efter att kvinnan tagit reda på att jag läser till Präst,
så fick jag svaret på alla undringar om henne och hennes dotter.

Kvinnan får kläder till henne och dottern av kyrkan,
dom duschar 1 gång i veckan i församlingshemmet,
dottern får dock duscha 1 gång i veckan hos ett par vänner oxå.
Dom har inga pengar och får inga pengar av socialen,
dom bor hos en manlig vän som ska försörja dom,
men han har ingen hög lön och den räcker nästan bara till hyra och bensin,
sälj bilen säger socialen, men han jobbar obekväma arbetstider i
malmö och måste kunna ta sig dit om han ska kunna behålla sin inkomst,,
mat får de av kyrkan i form av matkuponger 2 gånger i månaden,
och dom är ytterst glada att kyrkan finns där för dom.

Hon tycker livet känns mest hopplöst när hon inte får
något jobb och dottern blir mobbad i skolan,
Hon har inte råd att gå till tandläkaren,
till frissan och vad det är nu som krävs för att få ett jobb.
Dom är fast i en ond cirkel som hon sa
men det är det lilla som muntrar upp dagen.

jag köpte lite mat åt dom idag, inte mer än för en 100lapp,
det har jag råd med.

Men kanske ska kvinnan få börja jobba som städare
på en skola till hösten, hon hoppas, hon vill bara ha råd att köpa
mat och kläder till sin dotter.
Hon brukar hänga med alkisarna för att det är så ärligt
sa hon och jag har faktiskt aldrig sett henne dricka.

Tyvärr dömmer de flesta människor ut "sådana som hon"
innan de vet historien, och jag kan inte låta
bli att fundera på varför vi inte hjälper fattiga
familjer i Sverige mer. Vi hade en sådan diskussion
i centerpartiet förra året där jag var den enda
som menade att vi skulle ha en insamlingsgala
för Sveriges fattiga och inte bara för afrikas fattiga.
Det blir fler och fler hemlösa i Sveirige,
både barnfamiljer och barnlösa,
"det finns ingen fattigdom i Sverige",
INTE? det gör det faktiskt
och jag tycker att alla barn borde ha rätt till en
egen bostad, alla barn borde ha rätt att få mat på
bordet varje dag och då inte bara i skolan.
Alla barn borde ha rätt att få duscha,
äta och må bra.

Smygtitt i hemlighet

Klockan är sju.
Jag sitter som vanligt på bussen, pigg och glad.
Det blev en lång morgonpromenad imorse,

närmare 2 timmar.

Vi han nästan gå runt hela trelleborg,

vi hade iaf hunnit det

om jag inte stannat vid huset extra länge.

Jag har stött på ett hus, det vackraste jag sett.

Där vill jag bo, där vill jag leva resten av mitt liv.

Men vill huset släppa in mig?

Vad döljer det för hemligheter där inne?

Vad har huset för historia.

Jag kan inte se några skavanker på huset,

det är helt perfekt, fött 1921.

Huset är så vackert där det står vid allén.

Jag blir lycklig av att se huset och undrar just om det är till salu.

När jag kommer hem om 12 timmar ska jag ta med mig hundarna

till huset igen, jag kan ju iaf smyga förbi och titta i hemlighet.