tisdag 28 juli 2009

Döm inte ut den där kvinnan

Det bor en väldigt trevlig kvinna i Trelleborg,
hon tycker mycket om mina hundar,
hon klappar dom och ger dom kakor i parken.

igår när jag var på engelbräcksgatan
träffade jag på kvinnan igen,
hon stod med hennes 13åriga dotter,
och jag har länge undrat hur hennes dotter ser ut,
är hon lika ovårdad och risig som hennes mamma,
och jo det var hon och jag kunde aldrig tro att hon var 13,
snarare 11, dåligt språk och ovanligt barnslig
fast riktigt gullig till sättet.

jag har undrat varför kvinnan brukar sitta
med alkisarna i parken och varför hon
har så få tänder och gamla loppis kläder.
vad har hänt och varför klär hon sig inte bättre.
men jag har inte vågat fråga.

Idag fick jag svaret,
hon satt med alkisen Dag på en bänk i stan,
Dag var med på kyrkofikat i morse.
Och efter att kvinnan tagit reda på att jag läser till Präst,
så fick jag svaret på alla undringar om henne och hennes dotter.

Kvinnan får kläder till henne och dottern av kyrkan,
dom duschar 1 gång i veckan i församlingshemmet,
dottern får dock duscha 1 gång i veckan hos ett par vänner oxå.
Dom har inga pengar och får inga pengar av socialen,
dom bor hos en manlig vän som ska försörja dom,
men han har ingen hög lön och den räcker nästan bara till hyra och bensin,
sälj bilen säger socialen, men han jobbar obekväma arbetstider i
malmö och måste kunna ta sig dit om han ska kunna behålla sin inkomst,,
mat får de av kyrkan i form av matkuponger 2 gånger i månaden,
och dom är ytterst glada att kyrkan finns där för dom.

Hon tycker livet känns mest hopplöst när hon inte får
något jobb och dottern blir mobbad i skolan,
Hon har inte råd att gå till tandläkaren,
till frissan och vad det är nu som krävs för att få ett jobb.
Dom är fast i en ond cirkel som hon sa
men det är det lilla som muntrar upp dagen.

jag köpte lite mat åt dom idag, inte mer än för en 100lapp,
det har jag råd med.

Men kanske ska kvinnan få börja jobba som städare
på en skola till hösten, hon hoppas, hon vill bara ha råd att köpa
mat och kläder till sin dotter.
Hon brukar hänga med alkisarna för att det är så ärligt
sa hon och jag har faktiskt aldrig sett henne dricka.

Tyvärr dömmer de flesta människor ut "sådana som hon"
innan de vet historien, och jag kan inte låta
bli att fundera på varför vi inte hjälper fattiga
familjer i Sverige mer. Vi hade en sådan diskussion
i centerpartiet förra året där jag var den enda
som menade att vi skulle ha en insamlingsgala
för Sveriges fattiga och inte bara för afrikas fattiga.
Det blir fler och fler hemlösa i Sveirige,
både barnfamiljer och barnlösa,
"det finns ingen fattigdom i Sverige",
INTE? det gör det faktiskt
och jag tycker att alla barn borde ha rätt till en
egen bostad, alla barn borde ha rätt att få mat på
bordet varje dag och då inte bara i skolan.
Alla barn borde ha rätt att få duscha,
äta och må bra.

4 kommentarer:

kyrksyster sa...

Dessa människor som befinner sig utanför blir fler. Och det behövs inte mycket för att hamna där idag... Några olyckliga sammanträffanden, ett olyckligt val, en myndighetsperson som blir arg...

ika sa...

precis och det är så tragiskt och vad kan vi andra göra för att förhindra detta och hjälpa dom?

kyrksyster sa...

Mycket är en attitydfråga. Och en fråga om rädsla. Det är enklare att stöta ut denna människa i nerförslutet än att ta risken att anställa henne.
Det är enklare för en handläggare att gå på den linje en annan handläggare slagit in på än att tro på kvinnans berättelse.

Samhällets olika instanser måste ur vänskapskorumptionen. Jag har själv alltför väl sett hur man dunkar varandra i ryggen, antar samma jargong och stöttar varandra istället för klienterna.

Vi utanför detta... ja, skrika om det... AB:s Fattigbloggen var en plats där mycket kom i dagen. Men diskussionen dog ju lika fort. Nu är det tyst, inget förändras.

Men vad gäller den enskilda kvinnan går det säkert att göra något. Redan nu har hon det drägligare med hjälp av kyrkan. Hon behöver små uppgifter, förtroende... referenser... att någon vågar satsa på henne. Inte allt på en gång, men ett steg i taget så att hon hinner med och inte allt går över styr...

ika sa...

jag håller helt med dig. en rädsla för det okända är ett typiskt fenomen i Sverige.
Då är det lättare att hjälpa folk i andra länder för då slipper man vara med och hjälpa fysiskt.