Jag har funderat mycket på hur man kan vara så arg på en människa och skylla alla sina problem på en människa och att man inte kan se ur ett annat perspektiv och kanske vara arg på sig själv istället eller bara acceptera att det är som det är. Men hursom så har jag väldigt svårt att acceptera att man skyller sina fel och brister på någon annan, speciellt någon man kanske aldrig har träffat.
Jag kan förstå om man gör ett visst handlande om man blivit djupt sårad och sviken i sitt liv men om inte så kan jag inte förstå, då tycker jag bara att det är djupt beklagligt att någon i personens närhet har förklarat dennes beteende att det beror på frånvaron av någon som aldrig varit delaktig för i självaverket är det väl så att det kanske beror på frånvaron av människan som existerar i personens liv?
Kan ta ett exempel. Person x valde att avsluta sitt liv när person Q bara var 2 år, något som person Q omöjligt kan komma ihåg. Person G är mamma till person Q och hon blev helt förstörd av person x handling. Person Q växer upp och blir inte formad som andra personer, person G mår så dåligt och har så mycket med sig själv när person Q växer upp så person Q får ungefär göra vad h*n vill vilket idag har resulterat i att person Q har gjort både det ena & det andra. Det är tydligen okey att person Q gör så här för allt beror på frånvaron av person X. Så när person Q tex blir helt hysterisk så är det helt okey eftersom person X inte finns i dennes liv. Jag ställer då frågan tvärtom mot andra: vart var och är person G? Ska inget skyllas på person G som faktiskt borde varit närvarande, hur kan det vara person x fel?
Nu kom jag av mig för B vaknade och vi sitter på tåget. Jag får fortsätta mina tankar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar