fredag 15 oktober 2010


Jag var på banken i malmö. Bakom disken satt en jätte trevlig kvinna, hon var från västmanland och hade kvar den västmanlänska dialekten som jag allt mer fått tillbaka sedan jag fyllde 30, inte riktigt sedan sjukhustiden i februari iaf.

Nåja när man träffar någon med samma dialekt så långt bort från barndomstaden, sitt hem, så blir man så glad och känner genast en slags konektion (hur det nu stavas). Det är som när man är utomlands och träffar någon som talar samma språk som du. Det är något speciellt och kvinnan bakom disken på banken idag ville tydligen inte att samtalet mellan oss skulle ta slut och troligen kom hon från just Sala, hon sken iaf upp när hon fick höra sala och vårt samtal fortsatte på ren västmanlänska, som om vi pratade ett främmande språk i ett främmande land där vi bor men inte riktigt känner oss hemma, man kände sig nästan lite exotisk.

I min torsdagsgrupp har jag en man, 80 + han är från köping, bara några mil från sala. Vi är utbölingar mot alla skåningar, importer, han
Har bott i skåne i 50 år, jag i 6år. Ingen av oss ses som skåning och vi känner oss hemma i båda landskapen, både i västmanland och i skåne.

Inga kommentarer: