överansträngd och så trött

Tror egentligen man gör bäst i att inte prata med mig idag
och hade jag inte varit på kontoret nu så hade jag satt mig i ett hörn och grinat.
Ibland tycker jag bara att sjukdomen är så jobbig,
jag vill inte se den som ett omöjligt hinder att övervinna
men just nu känns det fatsiken som det.
jag går 3 steg framåt för att sedan hamna 5 steg bakåt igen
och börjar bli riktigt trött på detta eviga kämpande
och denna eviga kamp som jag vet att jag kommer ha
i resten av mitt liv, att behöva göra det själv gör ju inte saken lättare.

och varför skrämmer den så? usch jag är så less på detta nu.