Utan vänner och familj är man ensam. Man ligger där på sjukhuset helt ensam och ringer i panik, ingen svarar. Man ligger där i salen och dom enda som vet att man ska dö är sjukhuspersonalen.
Nu ska jag inte dö utan har bara varit på en emg undersökning som fick mig att bryta ihopa. Man vet fortfarande inte vad som hände på operationsbordet den 14 maj. Ingen kan svara på varför jag inte kan lyfta armen och har denna smärta som inte ens morfinen tar på. Och när man blir så skör så önskade man att någon i familjen iaf kunde svara i telefon. För man vill ha stödet där även om det är 70 mil emellan.
Utan vänner och familj är man ensam. Och jag tror faktiskt ingen människa mår bra av att vara ensam. Vi måste ha kärlek. Jag har iaf vänner och jag har en familj och för varje dag som går sedan ja blev singel för ett år sedan så funderar jag på att flytta upp till dem igen.
Men tänk dem som inte har vänner eller familj. Dem som sitter ensamma dag ut och dag in, det måste vara riktigt tufft och här med sänder jag en tanke till dem. Ta modet och ge er ut, kanske finner ni vänner, kanske bildar ni en familj.
Och till alla er som har familj och vänner, vårda den kärleken, ni vet aldrig när den tar slut. För ingen vet hur morgondagen ser ut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar