Kampen som fortsätter

Jag är så sjukt imponerad av mig själv efter gårdagens träning.
För 4 månader sedan visste ingen om jag skulle överleva, jag var ju helt säker på att nästa gång hjärtat sackar ner och nästa gång jag är bortanför kroppen kommer jag inte tillbaka, för 3 månader sedan försökte jag lära mig att gå efter att klara av alla andra maratonlopp som bestod i att lära sig att sitta utan stöd, äta, dricka, klä på sig och så vidare. I går på träningen så kunde jag springa upp och ner för ett trappsteg, vet inte vad det heter men jag hoppas ni förstår vad jag menar och jag klarade till och med att hoppa jämfota hopp upp och ner från en pall. Jag är verkligen påväg tillbaka fysiskt. Om nu bara högerarmen ville vakna någongång också, tycker den sover väldigt länge och det får mig att bara sucka. Hade den varit vaken hade jag nog inte haft något annat spår kvar efter februaritramulten än kortisonhullet och det psykiska efterspelet. Om någon vecka kommer jag att tala om för alla varför det psykiska är oerhört svårt just nu, om någon vecka kommer jag äntligen att kunna tala om vad som faktiskt har hänt.

I måndags tog vi medlemskort, både individuellt och gruppfoto och det ska bli väldigt intressant att se resultatet av det sen.

Dags att ta fram cykeln och cykla till sjukhuset.