fredag 28 oktober 2011
Det finns inga ord för det...
Usch det gör så ont i mig. Vill bara att det ska få ett stopp nu för hans skull, det är en grym plågsam sjukdom, nu har han lidit färdigt tycker jag, om ca 1,5 månad ska jag upp och hälsa på honom för första gången på väldigt många år. Pratade med honom i telefon idag, han ser fram emot sitt nya barnbarn, han tycker inte att h*n behöver stanna i min mage så länge som i 4 veckor till. Jag lovade att vi kommer upp så fort h*n har kommit och vi har hunnit landa. Han fyller 67 år idag, Han tyckte att 67 år lät gammalt, men man skulle kunna tro att han var 76 pga hur sjukdomen har förstört honom, 67 år är ingen ålder. Det gör ont. Väldigt väldigt ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja... jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad... Lilla pappa, lilla, lilla pappa. För det är så det är nu. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan lite, då skulle jag har kämpat hårdare, inte gett upp. Det smärtar...
Samma här, trodde inte heller att jag skulle tycka att det var så jobbigt och att det skulle göra så ont. Tyvärr kan vi ju inte vrida tillbaka klockan, men vi kan försöka ta tillvara på tiden som är kvar. A tycker att vi ska åka upp nu så jag är säker på att få hinna träffa pappa innan det är försent, men jag vet inte om vi vågar åka nu när det är så nära BF.
Skickar en kram över det stora nätet!
Skicka en kommentar