Påskens mystik

Usch vilken tråkig dag det har varit idag. Det har spöregnat, verkligen hällregnat och det soliga vädret som varit tidigare i helgen var som bortblåst så det blev inte så mycket träning utomhus med andra ord även om det blev en tur till och från kyrkan.

Jag börjar känna mig alldeles för trött nu så jag ska snart krypa ner i sängen, jag har tillbringat kvällen i soffan och tittat på filmen Walk the line, den om Jonny Cash och June Carter, den var nästan bättre nu andra gången jag såg den än den första, och då det blev uppehåll från regnet under sena eftermiddagen så passade vi på att grilla, en riktig sommartallrik med fläskkarré, majskolvar och sommarsallad, efter middagen blev det en promenad i allén innan soffan intogs och filmen startade. Det kändes nästan som att det var augusti 2009 igen.

Det har varit magiskt att vara i kyrkan i helgen. Påskaftonsnattens mässa lyckades vi bra med och jag tror att alla tyckte att vi fångade mystiken bra när vi släckte ner kyrkan och lät folk ha tända ljus i sin hand så att sitta och skriva inför tisdagen idag med nattens texter i sin hand och bilden av Carolina Gynnings tavla i huvudet var inte särskilt svårt.
Påskens mystik har verkligen fångats.

Jo jag har haft lite påskmiddag också och inte bara tillbringat helgen i kyrkan, i går var vi i Fjärdingslövs och åt lite påsklunch och firade en 9 årings födelsedag, hundarna stod för showen som vanligt när de är med någonstans, de vill då alltid stå i centrum vilket jag faktiskt kan tycka är lite jobbigt ibland, men visst är det roligt när de börjar med sina cirkuskonster och jag kan inte låta bli att undra hur jag kunnat få så knasiga vovvar.

I morgon är det första dagen på en mycket spännade vecka och visst hade den varit ännu roligare att se fram emot om jag hade varit frisk men allt går ju åt rätt håll i alla fall och det är ju faktiskt bara en liten bit på rehabiliteringen kvar nu, en liten bit som alltför ofta känns alldeles för lång. Rehabilitering en månad till sen borde jag vara fit for fight och jag kan i alla fall inte låta bli att lägga tanken på att för var dag jag blir bättre ju längre sen är det jag tog mina sista cellgifter vilket då tyder på att för varje dag jag blir bättre desto mindre cellgifter har jag kvar i kroppen så den dagen de är helt ute ur kroppen borde alltså min kropp vara piggare än på många många år, en del av påskens mystik?