Är det rädslan som håller mig vaken?

så sitter jag här i mörkret igen,
ja trodde mina sömnlösa nätter var över för länge sen
men dom har visst börjat om igen.
Det gick långtid emellan gångerna denna gång iaf,
detta är min första sömnlösa natt på 2 månader
och det måste ses som något slags rekord.
den längsta perioden på iaf 1,5 år som det gått mellan
sömnlösa och sovnätter.

inne i sovrummet sover den vackraste,
elvis presley, hjalmat branting och ny tillskottet edit piaff.
Selma lagerlöf ligger i mitt knä och kurrar medan jag är
pigg och vaken. jag borde inte ha några problem att sova längre,
jag är ju lycklig och har inte mått så här bra på flera flera år...

..men trots det så sitter jag här i gröna rummet
omringad av en massa bekymmer som håller mig vaken.
Är det rädslan som tagit över nu?
Rädslan att bli lämnad ensam kvar av någon som jag håller så kär?
rädslan att bli sårad igen?
Rädslan att jag faktiskt inte duger som jag är?
Det är en jätte märklig känsla som inte alls borde finnas där.
men den här paniken över saker jag inte kan råda över
är ingenting som bara går över på en natt
men varför måste jag fortfarande ha sömnlösa nätter
när jag inget hellre vill sova bredvid min underbara lilla familj,
när jag inget hellre vill sova tätt in till den vackraste och
höra hans djupa andetag och höra hans hjärta slå tätt in till mitt?
istället måste jag sitta här som en fåne kl 02.30 i mörkret
och titta ut på en jävla statoil mack som aldrig verkar vilja sova.