Det var väldans vad det har blivit mörkt på morgonen.
Det är nästan som om jag är lite mörkt rädd,
stjärnan som alltid brukar lysa vid min väg
syntes dessutom inte idag då det var mulet,
satan i gatan vad ledsen jag blev över att den inte var där.
Det blev liksom inte samma sak, det blev inte lika mysigt
att gå där i allén utan stjärnan som alltid gör mig så glad,
som alltid värmer mig och som alltid har en speciell plats.
Det kanske är dags att vänja sig?
Det kan ju inte alltid vara stjärnklart kl 05,30?
Stjärnan finns ju där i mina tankar och i mitt hjärta
iaf även om jag inte kan se den varje dag även om jag
blivit bra bortskämd med det de senaste månaderna.
jag fick ju iaf träffa på J under promenaden
och han blir man alltid glad av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar