måndag 25 juli 2011

Oro

Denna ständiga oro! jag har börjat inbilla mig att min mage krymper, men hur kan den krympa när bäbis sparkar därinne? Är man inte orolig för det ena så är man orolig för det andra helt enkelt. Fast ett av mina orosmoment har visat sig stämma iaf och det är att jag inte får i mig tillräcklig fosylsyra och tillräckligt med järn, iaf enlig apoteket. Vitaminerna som jag har haft under mina 5 första månader ( som ett annat apotek rekomenderade) har visat sig att det inte innehåller tillräckligt med fosylsyra och järn så idag har jag köpt extra sådant.





Min barnmorska sa vid inskrivningen att man är ständig orolig under graviditeten, och efter det är man orolig för hur bäbis mår och sedan är man orolig för tonårsåldern och sen hur dom ska klara vuxenlivet etc, man är ständigt orolig med andra ord och A lugnade mig fint idag på lunchen och sa att nej din mage kryper inte och det kunde jag ju gått se i varje skyltfönster jag gick förbi, men iaf.





en annan häftig sak som hände igår förresten det var när vi tittade på film och A hade sin hand på min mage och rätt vare va som sparkade bäbis på hans tumme. Det var första gången han kände bäbis.

1 kommentar:

Anna sa...

Ja, man slutar aldrig att oroa sig för sina barn, men det finns otroligt många stunder av ren glädje också. Och det är de stunderna som gör det värt all oro ;)