Usch och fy vad ont det har gjort i mammahjärtat idag! Hur klarar ni föräldrar det? Man kanske vänjer sig, antagligen för annars skulle väl inte en enda unge gå på dagis!?!?
Jo alltså idag tjänstgjorde jag på en begravning och då säger det ju sig själv att det inte är så lämligt att ha en 7 veckors bebis i kapellet, det går väl an om man visst att hon skulle sova och vara tyst hela tiden men hur ska det gå till? Ge henne sömntabeletter? Visserligen gör hon ju ljud genom att prutta högt även när hon sover så även då skulle hon störa.. jaja hursom A jobbade idag och han var inte så glad i idéen att behöva ha henne på jobbet under den 1,5 timmen jag skulle vara borta och jag vågade inte ringa till min prästkollega AG och fråga om hon ville ha B på kontoret så jag stod lite i velet hur jag skulle göra, då sa J att hon kunde ju ha B hemma tillsammans med hennes tvillingar på 1 år eftersom vi iaf sen skulle gå på öppna förskolan..ja visst sa jag men aj aj vad det sved i mammahjärtat..
Precis före begravningens början så kände jag att jag inte visste vilket som var värst, tjänstgöra på en begravning för första gången någonsin eller lämna lilla dottern till barnvakt...dessa 2 händelser går ju naturligvis inte att jämföra så klart då båda 2 gjorde ont på olika sätt, det gjorde lixom jätte ont att se en nära vän och granne vara så ledsen och förstörd över sin anhöriga samtidigt som det gjorde ont på ett annat sätt att vara utan sin dotter om ni förstår.
Begravningen gick bra och jag fick beröm av både min mentor, de anhöriga och övriga som var där och så snart jag var klar sprang jag så fort jag kunde bort till J för att ta B i min famn och bara krama om henne, jag ville säga att jag aldrig mer kommer att lämna henne men det är ju inte sant.. om ett år ska hon ju börja på dagis och det kommer troligen fler tillfällen innan dess då hon måste vara hos barnvakt i någon timme...
..när jag kom tillbaka till församlingshemmet på eftermiddagen stötte jag och B på kollegan AG som sa att nästa gång ska B lämnas in på hennes kontor och ingen annanstans ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej, låter intressant. Har du min bok får du gärna komma in med den.
/L
Man vänjer sig! Först så lärde jag mig att vara utan M på dagarna när jag började jobba och hon först var med morfar och sen med sin pappa på dagarna. När det var dags för inskolning på dagis så var A ffa föräldraledig, så han tog den biten. Nu är det inte så svårt att lämna henne på dagis, för jag vet hur kul hon har där. För oss var det jättebra att jag släpat med M på öppna förskolan innan. Hon var van vid den miljön som finns på dagis och van vid andra vuxna och barn i sin närhet. Men fundera inte på det ännu, det är ju massor av tid kvar!!!
Skicka en kommentar