Morfar och pappabesöket

I söndags träffade jag alltså min pappa för första gången på många, många år och Birgitta träffade sin morfar för första gången någonsin. Det var ett känslosamt möte på många sätt och vis, allt svek som varit var som bortblåst när jag såg denna sjuka man sitta i sin fotölj och titta på sporten, jag kände bara kärlek och när han sedan tog Birgitta i sin famn så började mina tårar att rinna, ja, inombords då! men jag hade aldrig försökt hålla tillbaka dem om inte hans fru hade varit där, om hon bara kunde ha varit tyst eller lämnat oss ensamma en stund så vi hade fått möjlighet att prata ut hade jag ju varit tacksam, men tyvärr man kan inte få allt här i livet. Jag är hursom oerhört glad och tacksam för den lilla stund vi fick tillsammans och det är första gången sedan 1999, eller jag träffade honom en gång sommaren 2004 när jag var dit och hämtade min lillebror så besöket i söndags var då andra besöket sedan 1998.

Min lilla pappa, han var så glad över sitt barnbarn och man verkligen såg hur det lyste om honom och hur han själv lyste upp när han sedan började prata med A och insåg hur mycket de 2 har gemesamt, det var skoj.

Min lilla pappa, tänk att livet har sådana märkliga vändningar, är så glad att jag fått en chans att lära känna dig på nytt och att du tog kontakt med mig i somras, att du ville försonas innan det är försent, nu kan vi båda 2 få ro och nu när jag vet vad det är för sjukdom du brottas med och när du äntligen ville tala om det för mig så ... jag är glad att vi kan prata igen.....