frånvarande Förlåt

Usch jag vet att jag varit riktigt dålig på att uppdatera bloggen sista veckorna.
Jag har inte alls varit i form sedan Hjalmar Branting for till hundhimmelen i december och utöver det så har jag 3 andra att ta hand om och ett vanligt liv. Det känns fortfarande som julledigt och jag vet inte ens vilken dag det är, kanske för att jag legat sjuk de sista 2 dagarna?

I måndags var jag på väg till kontoret men fick hoppa av bussen innan jag kommit in till Malmö och vända hem, min mage tyckte att jag skulle vara hemma och där har jag legat sedan dess, tur att man har litteratur att roa sig med de få stundar man orkat, framstående kvinnor i islamisk historia har varit tilltalande. Sista brevet ska in nu i dagarna.

Har ni tänkt på att man ibland när man sätter gränser kan känna sig så elak? Det finns ett par, några få, personer i min stad som har gått över gränsen, dom försöker ta sig in på det privata och glömmer bort den där radien på 2 meter som ska hålla distans. Min mentor menar att det beror på att folket inte kan placera mig, jag är en av dem men ändå inte och kanske blir den där gränsen tydligare när jag är klar Präst? Jag tänker absolut inte hänga ut några personer här, det var och är absolut inte min avsikt utan jag har snarare en allmän undran varför folk, både bekanta , vänner och nära personer inte bara kan respektera "hit men inte längre", varför måste man gräva upp och varför vill man tränga sig på? och den där radien på 2 meter vill jag faktiskt ha, det tror jag alla människor vill ha oavsett om de lever tillsammans, är familj, vänner eller bekanta. 2 meter kanske inte alla vill ha men det finns ju något som är privat privat och det vill alla ha, så annorlunda kan jag inte vara.