Jag har märkt att ju äldre man blir desto svårare är det att träffa någon att dela sitt liv med. Man träffas men märker ganska snart att både han och jag har fullt upp på varsitt håll vilket gör att man knappt hinner prata i telefon och kanske är det därför det är så vanligt med kärlek på jobbet?
Fast jag kan ändå inte sluta tänka att om man inte hinner ses o höras så kanske det inte är rätt? För jag tror nämligen att när man finner den rätta kärleken kan man inte tänka på något annat än just den personen och allt annat känns oviktigt. Eller har jag fel?
Jag har mitt liv, mina vänner, mitt jobb, mina studier och mina djur. Tiden räcker knappt till som det är och så ska jag släppa in en karl i mitt liv? Som ja hinner se engång i veckan, på sin höjd max 2. Det kanske inte är rätt då? När båda är så upptagna att vi inte ens vet om vi är ett vi eller bara ett du och ett jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar