livet och sjukdomen

Usch klockan är redan 05, 00 och jag borde ha varit på kontoret för länge sedan känns det som, med tanke på att min bärbara arbetsdator var väldigt trött igår kväll, eller så var intranätet bara segt, det är långt mellan Trelleborg och Köpenhamn ibland och ikväll kan jag verkligen inte jobba över då det är möte i kyrkan, egentligen borde jag vara på teatern och repetera med gruppen men kyrkan och arbete går först.
Nåja, jag fick iaf mitt brev renskrivet igår och Docent Otterbeck var riktigt snäll som lät mig sända in det igår efter helgens panik trots att deadline hade passerat.

Jag fick en fråga igår: När är du nöjd och när kan du slappna av och njuta av livet?
Vadå jag nöjd? Är det något fel med att vilja framåt? jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på den frågan. Jag njuter av livet varje dag även om det känns jobbigt ibland men är det något fel med att sitta i sitt bibliotek och läsa en bok som lär mig något istället för att titta på en dåligt såpa på Tv? Jag vill inte bara vara och jag njuter faktiskt av livet på mitt eget sätt. Kanske har detta med sjukdomen att göra, att jag i 3 års tid faktiskt var förlamad till och från och jag kunde inte röra mig utan hjälpmedel och sedan 1 år och 2 månader har jag kunnat gå utan rullator och jag kan gå längre sträckor och jag kan springa, inte för tillfället eftersom jag fortfarnade hoppar på kryckor för den där förbaskade foten inte vill läka, men att jag då på något sätt känner att jag missat 3 år, jag kunde inte arbeta, jag kunde inte göra annat än rehabilitera mig och vila, vila, vila så kroppen fick läka och bygga upp sig igen med hjälp av alla världens mediciner känns det som efter både viktras och så vidare... och för 1 år och 2 månader sedan så bestämde jag mig att nu kör jag tills jag kolapsar typ och eftersom jag aldrig vet hur morgondagen ser ut så vill jag känna att jag har levt mitt liv och gjort det bästa jag kunde innan den dagen kommer då jag hamnar i rullstol igen och aldrig kommer kunna ta mig upp, för den dagen kommer att komma, det vet jag och det vet mina läkare men under tiden och istället för att bara sitta och vänta på att den dagen kommer att komma så vill jag kämpa mig tillbaka till att arbeta heltid, studera, gå i kyrkan och spela teater och tävla med hundarna.


nej nu är klockan redan 05.30 och jag måste skynda mig in till kontoret. jag hoppas jag iaf kan få 1,5 timme i lugn och ro och sköta det administrativa innan telefonerna börjar ringa.