Bäbissparkarna

jag tänkte på det här som Anna skrev till mig en kommentar och nu citerar jag (hoppas du inte blir arg)

"tillfällen i livet som jag är så obeslutsam om vad jag känner egentligen. Efter en hel dag av knuffar och sparkar på höger sida (där min bebis väljer att buffa och sparka 99% av tiden) så kan jag nästan bli arg på bebis som inte låter mig vara i fred. Men så är h*n stilla i ett par minuter och jag undrar om något är fel för att jag inte känner något. =) "

Måste säga att det satte faktiskt ord på vad jag själv känner. Jag menar när bäbis vänder sig och känner för att sparka lite på tarmarna när man är ute och går med hundarna och man då får ett akut behov av en toalett som lyser med sin frånvaro, så ja då är det inte så jätte roligt (milt sagt ) även om det är en del av charmen. Inte kan man springa hem heller för naturligtvis så är man ju inte i närheten av hemmet och även om man var det så går det inge bra att springa.

Men sen helt plötsligt så ligger han eller hon stilla och man känner ingenting, minutrarna känns som timmar och man blir jätte orolig och känner att nu är något fel, sedan sitter man i telefonkö till Kvinnokliniken och då helt plötsligt är det bara att lägga på luren igen för då känner man hur bäbis är vaken igen och du kan slappna av. och jag är faktiskt glad att min bäbis verkar vara morgonpigg som jag för jag vaknar varje morgon (natt för de flesta) av att han eller hon bökar runt, imorse var klockan dock bara 03.36 så jag bad bäbis att somna om igen tills det var dags att gå upp strax efter kl 06.

Man måste njuta och ta tillvara på tiden som man har med bäbis i magen, man vet aldrig om man får uppleva det igen.