Går i en dvala

Lyckades ta mig till kontoret i några timmar idag.
Men det känns meningslöst, jag jobbar på rutin utan glöd.
Det finns ingen ork, det finns ingen lust.
På något vis känns allt overkligt,
som jag och min syster pratade om så
vill man ringa till till morfar.
Man tror att den vi vakade över förra veckan
var en annan person och att morfar satt hemma och fikade.

I går var jag hemma från jobbet, jag orkade inte.
Tog vespan in till Vellinge Kyrka och träffade på en präst.
Vi satt och prata om det orättvisa och om sorgearbetet.
För mig som är helt ensam här nere, som inte kan
bearbeta med resten av familjen, som inte har en käreste
att dela känslor och få tröst av,
så var det inte undra på om Prästen undrade om jag kommer
ta mig igenom detta, om jag kommer klara det.

Min förra sambo har varit gullig,
han vet hur nära jag och morfar stod,
precis som resten av familjen stod han nära.
och kanske har Mr M rätt, jag kanske borde åka upp
och inte vara ensam. Samtidigt behöver jag samla kraft
och energi innan begravningen.
Så beslutet är att försöka vara hemma ett par dagar,
försöka få allt att rulla på.
Sedan åker jag och hundarna upp några dagar innan
begravningen.

För er som inte kände morfar, för er som
inte vet vilken lärare han varit,
med en livsglöd, som tvingades lämna
sin livskärlek innan han var redo,
för er som inte vet att att 80 var ingen
ålder för morfar, för er som inte vet
hur pigg och levnadsglad han var,
vilken underbar människa han var.
Så vill jag tala om att jag
tror att morfar nu fått den
finaste av de finaste platserna
i himlen.

Och för oss som är kvar här nere
pågår ett djupt sorgearbete,
vi ska försöka få vardagen att gå vidare.
hur länge det kommer göra så här ont
vet jag inte, torligen länge, länge.