Kl 15.43 igår ringde min lillasyster. Kl 21 tog jag i chocktillstånd efter timmar av gråt och förtvivlan flyget raka vägen till västerås. Klockan var strax före midnatt när jag klev in i sal 10 på våning 18 vid västerås centrallassarett. Åter igen brast jag i gråt, där låg han, min morfar. Personen som annars är så stark och envis, låg nu där helt oigenkänlig.
Efter någon enstaka timmes vila inatt är jag nu åter på sjukhuset sedan timmar tillbaka. Jag väntar på att något ska hända. Kanske kan njurarna komma igång igen? Kanske kan metastaserna i skelettet försvinna? Kanske kan han slippa lida snart?
Vad har han gjort som förtjäna detta? En hårt arbetande lärare som aldrig varit sjuk, förutom den gången han cyklade till sjukhuset med en hjärtinfarkt, 93 var det. Denne man som alltid stått mig nära och alltid varit den starka i familjen, ligger nu här i sjukhussängen, troligen på sina sista timmar med hela familjen samlad. Vad tänker han? Är han medveten om vad som håller på att hända? Om det bara fanns en knapp att trycka på, då skulle jag göra allt bra.
När jag åker hem till skåne igen vet jag inte. Jag har bara lämnat och vill inte åka hem förrän allt är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar