1 steg fram 3 steg bak

I bland så orkar man bara inte göra någonting,
man vill bara ta allt som det kommer,
samtidigt som jag hatar att inte planera.
Jag hatar att bara vandra utan mål och drömmar,
men ibland blir allt bara för mycket och man har
lust att bara skita i saker, man vill inget hellre än
att bara fly, men vad hjälper det?
Det är bara att bita i det sura äpplet
och inse att så här är det och detta måste göras nu,
vila det kan man göra sen.

När allt är klart ska det bli så skönt att bara
sätta sig i det nya huset och ja bara sitta rakt upp och ner,
inte göra ett jota, bara sitta och tänka, om man ens måste tänka.
bara sätta sig och koppla av, slappna av och först då vågar jag
känna efter hur jag egentligen mår, hur kroppen mår.

De senaste veckorna har kroppen ångat på i 130,
inte kunnat slappna av och inte kunnat sova,
har varit rädd för vad som händer om jag känner efter,
hur ont har jag egentligen? Har skovet redan kommit?
Det är jobbigt, det är tungt, tyngre än vanligt
men Jag gör allt för att förneka det "jag mår bra",
fast domningarna och stickningarna är där,
smärtan är värre än vanligt,
men jag har inte tid att slappna av, om jag inte måste
göra det ena så är det det andra och tredje och fjärde
som måste fixas nu, och jag tänker inte erkänna att jag har ont,
jag tänker inte låta andra göra allt åt mig.
"jag kan själv"
Det är dags för mig att ta några steg bakåt igen,
det är dags för mig att sakta ner farten.

Det första jag ska göra på onsdag,
när jag absolut inte har några planer,
det är att sätta mig ner,
jag ska sätta mig i min nya soffa och läsa.
jag ska inte göra någonting på hela dagen.
ops, sa jag Onsdag? jag menade ju ..öh
ojdå jag menade visst nästa onsdag...
om 11 dagar då har jag inget planerat
och då, då ska jag ta tid för mig själv...