Här ser ni vilka jag tillbringat fredagkvällen med och jo då även jag fick en liten plats i soffan.
Min hemresa från jobbet bestod mest av ilska, förbannad på h*n som inte kan kommunisara eller snarare betéer sig så jävla patetiskt och ikke vuxet fast h*n är 25+. Det är löjligt det är vad det är, dagisfasoner, kalla det vad ni vill. Folk skrattar åt det och tro mig, det är inte mig de skrattar åt, nej utan åt denna vuxna människa som inte vet hur man ska beté sig trots att vi känt varandara i 4 år. Som om skadan inte var tillräcklit stor ska jag tydligen tåla ännu mera hopp och bank. Så jag vet istället för att beté oss som vuxna människor ska vi behandla varandra som luft och låssas som att vi inte känner varandra, trots vår historia och det faktum att vi faktist jobbar på samma jobb sedan många år! Löjligt, patetiskt, barnsligt!
Hemresan blev inte bättre av att en jävla snorunge satt och sparkade på mitt säte non stop i 30 minuter trots både snälla och till sist riktigt irriterande tillsägningar till barnet och mamman. Ursäkta alla mammor och pappor där ute men efter en arbetsdag och med min sjukdom så är det faktist så att det sista man vill, nonstop i 30 min, är att ha sparkar i både rygg och rumpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar