Det är jätte fint väder idag, Jag beslöt mig för att gå in till Vellinge med hundarna, det var längre än jag räknat med. Halv tre dvs Två timmar efter att jag, chihuahuahn och puffen börjat gå så var vi framme och jag ställer mig frågan:
-hur tänkte jag här?

Jag skulle in till Vellinge och handla ljus, stekpanna och mera ljus men då hundarna var med så blev det bara lite hundgodis i djuraffären, sen var vi lata och tog bussen tillbaka, då behövde vi bara gå 1,5 km istället för 8 + 1,5. Officiellt säger vi att lille hjalmar branting inte orkade gå längre, inofficiellt var det jag som började få jätte ont och domningar, men det behöver ju ingen veta, eller hur?


Fick en del rensat ur skallen när jag gick där längs bonnevägen så som:
varför ska allt ske på andras vilkor?
Varför sätter jag inte ner foten och på allvar säger ifrån?

Ensam är stark heter det och nog stämmer det. När man är ensam kan man lägga all energi på sig själv och man slipper gå och oroa sig för att man inte duger, känna att man besvärar när man behöver flytthjälp, man slipper ta hänsyn, man kör bara sitt eget rejs och duger inte det så hejdå. Jag är stark, starkare än många andra, jag skulle inte kunna leva med sjukdomen annars, och det är bara starka människor som orkar slå sig fram här i världen.

Men jag är också en känslomänniska, en liten människa som är så rädd för att bli sårad igen, en människa som hellre lägger all energi på att fortsätta vara ensam och stark än rädd och svag. Ja man måste satsa för att kunna vinna, men vissa saker vet jag inte om jag vill satsa på, risken att förlora är minst det dubbla mot att vinna och har man förlorat så stort innan, är det värt att kasta sig ut i tomma intet igen då? El ska jag stanna kvar inne i värmen en liten stund till?