måndag 8 mars 2010

Svårare än jag trodde

Att komma hem var svårare än jag trodde. Nu verkar folk tro att allt är som vanligt och jag mår super bra. Att det sedan är ett stort steg att ta från att gå några stapplande steg med sjukgymnasten i en korridor på sjukhuset som jag gjorde de sista dagarna till att gå med skor utomhus med hundarna verkar ingen reflektera över, eller bara det att sköta hemmet och börja laga mat osv när man fortfarande inte har någon känsel i högersidan. jag kände mig som ett rent miffo när jag idag försökte gå runt statoil med hundarna eller när jag drog mig bort till sjukgymnasten i stan. Den där skräckslagna blicken jag sa att folk hade nere på Neurofys när jag hade slangarna utstickande från halsen, den skräcken såg jag både i fredags kväll när vi handlade och i dag när jag var ute från människor. För att inte tala om det psykiska, nu har bearbetningen av det som hände verkligen satt igång och jag hade gett en miljon till den som vill byta med mig. jag och J började tala om den veckan jag låg i Malmö i dag och jag minns faktiskt inte, jag kommer inte ihåg de två sista nätterna som var riktigt kritiska, inte undra på det jag hade ju redan lämnat kroppen och att få det återberättat för sig är som en mardröm och inget man släpper eller klarar av att bearbeta på en dag. Som sagt jag hade gett en miljon till den som skulle vilja byta med mig, att försökta återhämta sig och återgå till ett normalt liv. bära och gå vad är det? Stå och göra en annan sak samtidigt, hur gör man det? laga mat? Tillliten till kroppen finns inte och funktionerna existerar knappt. Att klä på sig går lite snabbare nu iaf och om jag tar skorna där jag ska sätta in foten från sidan istället för uppifrån så får jag på mig dom också.

Det var meningen att jag skulle haft sjukgymnastik i dag med den nya sjukgymnasten men som jag befarade så var det då tänkt att jag skulle dra hela historien och tala om vad jag behövde hjälp med osv för informationen och remissen osv från Lunds universitetssjukhus hade inte nått henne, jag sa bara "allt" och jag skulle fylla i ett frågeformulär med massa frågor bland annat vad är orsaken till att du är hos oss: jag skrev: se remiss, som jag redan trodde hade nått fram till dom, men ikke sa nicke..så min sjukgymnastik med utbildad sjukgymnast i dag blev ett femton minuter långt samtal och jag blev bokad till träning nästa tisdag så så mycket var det med den hemrehabiliteringen med utbildat folk och under tiden får J och svärmor hjälpa mig. Tanken är ju att jag ska börja jobba lite grann om tre veckor, undra hur det kommer att gå när jag i dags läget inte har någon balans eller tillit till min kropp över huvudtaget, och när jag inte alls känner högersidan.

1 kommentar:

Tina Engström sa...

Hej Erika.
Det ÄR svårt att komma hem efter att man varit lång tid på sjukhus.
Även om man längtade hem så är sjukhuset en skyddad o trygg värld med fasta rutiner som andra sköter. Man tycker själv att man har blivit så mycket bättre men inser när man kommer hem hur jobbigt allt har blivit.
För en sisådär tio år sedan när jag opererades sist så blev jag väldigt nedstämd o deppad en lång period. Det gäller att ha människor omkring sig som känner en o som kan tyda tecken på att man inte mår bra men man måste även ha tid för sig själv för att läka inombords.
Du har kommit en bra bit nu o har en del kvar, så kämpa på - även de dagar det känns hopplöst.
Hälsn Tina