Envis

Jaha, så är stunden kommen tänkte jag säga, dagen kommen i alla fall då Edith Piaff har sin första internationella utställning. Jag tror att hon är laddad men jag vet inte, hon ligger fortfarande under täcket och sover och det kan hon få göra i två timmar till innan vi ska åka.
Huruvida jag kommer att gå med henne själv i ringen eller inte bestämmer jag på plats, det beror helt på hur det känns när jag är där. Tävlingsmänniskan i mig säger dock att jag ska "springa" runt där i mina pippi långstrump flätor och ta den lilla kraft jag har till det, som om det inte vore nog att bara vara på plats. Edith Piaffs hundutställning blir alltså min psykiska och fysiska sjukgymnastik för dagen och återigen i samråd med sjukgymnasten.

Jag kommer så väl ihåg en dag på sjukhuset när jag låg i min sjukhussäng med två förlamade ben. Jag låg och tittade ut mot dörren och korridoren och ville bara gå därifrån, jag fantiserade om att jag kunde vara ute och gå precis som en vanlig människa och jag sa till benen "men gå då" "bara gå då" men dom gick inte, istället låg jag kvar orörlig i sängen, beroende av att andra människor skulle hjälpa mig och jag fick svälja min "jag kan själv" stolthet, inte minst när jag behövde gå på toaletten som jag inte klarade själv. Här hemma sväljer jag inte min stolhet, jag testar på allting själv och blir förbannad när jag inte klarar det och hittar andra lösningar istället, men hjälp det vill jag inte ha och envis är bara förnamnet. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Varför stå i tacksamhet till andra människor, när du kan lära dig något nytt på vägen genom att ge dig på utmaningarna på egen hand?

Detta blir en dag jag troligvis aldrig kommer att glömma, antingen för att den går åt pipsvängen eller för att det blir en riktigt bra dag.