Inspirerad

Det är sjukgymnastik på schemat i dag hela dagen, för ovanlighetens skull. Jag har haft en vilodag sen jag kom hem från sjukhuset och inte ens det var en hel vilodag.

I går var sista dagen på i a f tre månader (om jag inte blir dålig under den perioden) med kortisonbehandling, Det kändes faktiskt befriande och det var en speciell känsla när jag tog den där sista tabletten i går, en jublande känsla på något sätt och jag börjar faktist se det själv att kortison svullnaden börjar minska, men det kommer ju ta i a f tre månader innan svullnaden på magen och i ansiktet är helt borta.

Jag känner mig inspirerad till sjukgymnastiken i dag, jag kommer ju troligtvis aldrig att se ut som FitnessMadde och det är ju inte det sjukgymnastiken är tillför heller utan jag satsar på att komma tillbaka till ett behagligt liv där jag kan gå, sitta, stå, bära och röra mig som jag vill och bara leva ett normalt liv. Att hitta kontakten med högersidan och att lära sig att använda den så att den fungerar som vänstersidan som även den måste tränas upp och bli bättre, men där har jag ju hittat kontakten redan och jag skulle vilja att högerbenet gick automatiskt som vänsterbenet, att jag kunde röra det likadant, hitta kontakten och minnas hur man går normalt och minnas hur man rör högerhandens fingrar på ett normalt sätt.
Men visst är det imponerande att läsa denna bloggen,

Sedan finns ju den här rädslan, rädslan över att det kan komma tillbaka, rädslan över att vet att närsom helst kan det hända igen, det är en obehaglig känsla att veta att närsom helst kan det bli likadant som det var i februari. Alla kan ju drabbas av det, så visst det är inte normalt att gå och tänka på det hela tiden men i nuläget gör jag det så fort jag går utanför dörren, avsaknaden av tryggheten till en fungerande och levande kropp, mycket märkligt.