Nervös

Jag blev helt plötsligt så sjukt nervös inför morgondagen.
Till Malmö internationella utställning kommer alla perfekta människor att komma med deras perfekta hundar och så jag med mitt kortisonansikte och min kortisonmage och min tik som troligtvis kommer att konstra på domarbordet, som vanligt, så att alla blickar som redan är vända mot oss kommer att bli ännu mer dömande än vad de redan var innan när de dömde mig för mitt kortisonansikte som satt utanför ringen på sin rullator, jag tror att jag måste lägga ut en före och efterbild så ni verkligen ser hur illa det är med ansiktet!

Jag hade ju tänkt att testa att gå med Edith Piaff själv i morgon, ställa rullatorn utanför ringen och sedan gå den där lilla rundan med henne nu när jag lärt mig tekniken att gå på ett relativt bra sätt även fast jag inte känner mitt högra ben så bra, vilket i alla fall fungerar en stund för om jag lyfter knät så följer det där dinglande underbenet och den där dinglande foten med, som sagt det fungerar en liten stund. Men jag vette tusan om jag vågar, iof kan det ju bli en rolig syn, ett knallrött fotbollsvullet ansikte i centrum. Men folk kommer troligen att viska och undra vad vi gör på den den stora utställningen, vi borde hålla oss på de små utställningarna där alla inte är lika perfekta.

Mitt redan dåliga självförtroende när det gäller mig själv, inte min prestation för där vet jag att jag är bäst på allt jag gör, förvärrades drastiskt under sjukhustiden och inte minst när jag fick kortisonet och ansiktet blev som en fotboll med två 1,5 decimeter långa slangar utstickande från högra sidan av halsen och magen blev som en tom graviditetsmage till mina spinkiga ben, supersnyggt verkligen och sedan låg man där som ett paket som skulle väckas till liv och sedan skulle man ge sig på det där svåra, lära sig att hålla upp fotbollshuvudet, lära sig att sitta, lära sig att gå och allt annat.

Slangarna är borta, jag har lärt mig hålla upp huvudet, lärt mig att sitta, äta, klä på mig själv och lärt mig att gå på mitt speciella sätt, men alla dessa dömmande blickar gör ju att man har lust att gå in igen lika snabbt som man gick utanför dörren.

Men det skulle vara så skönt om jag klarade av detta i morgon för då är jag ett steg närmare att komma tillbaka till jobbet och kunna ta mig kollektivt in till Köpenhamn och träffa mina kollegor och göra mina dagliga sysslor som jag saknar så mycket. Ett steg närmare ett normalt fungerande liv med andra ord. Hur många gånger har jag sagt det nu?

För den som vill se detta roliga fenomen i morgon, med en tik som troligtvis konstrar på domarbordet och en halvtförlamad knallröd fotbolll försöka gå med sina spinkiga ben så är utställningen i Malmö gamla mässhallar och den startar klockan 9.00 i morgon, Edith Piaff går in som hund 37 i ring 9 och kommer då att gå in vid 10.15 tiden ungefär. Domaren dömmer ca 20-25 hundar i timmen.