ångest, full av ångest och rädsla

jag är full av ångest, varje natt och varje morgon...
hela högersidan försämrades igår från sjukhusets 3a som betyder viss rörlighet vilket i mitt fall betyder att jag kunde vinkla knät lite efter ansträngning till en 4 som betyder ingen rörlighet alls i varken arm eller ben. på nätterna planerar jag min begravning, hur bissart är inte det? jag är 30 år om 2 månader! och tänker jag inte på det så undrar jag vem som kan ställa ut Edith Piaff i svalöv och hässleholm om 2 veckor, laholm och på malmö internationella i mars, västerås internationella i april. hon får ju inte missa några hundutställningar bara för att jag inte fungerar.


jag har inte stroke, ingen vet vad som hänt. på MR röntgen (hjärn och ryggröntgen) såg man en liten förändring i lilla hjärnan som jag haft sen jag var tonåring då jag ramlade av voltigbocken på ett sementgolv, ni alla hästtjejer på SORF lär ju aldrig glömma den lördagen 1993 eller om det var 1994 kanske, när jag passade Pierres hästar och väntade på att hundutställningen skulle bli klar så jag kunde rida cassandra och vad den andra nu hette i ridhuset, miranda kanske det var, nu i efterhand var det roligt då jag yrade så mycket efter olyckan.. hursom så det ska inte påverka mer än balansen. att jag har min CIDP är det ingen tvekan om, men vad har hänt nu? vad är det mer? jag kommer visst att få byta sjukhus sägs det då dom har bett om en second opinion från karolinska universitetssjukhuset i stockholm och även från lunds universitetssjukhus, man klarar det inte här i malmö på egen hand säger man. jag är rädd....i dag är högra rygghalvan förlamad, jag känner att högra sidan dör ifrån mig, det är en kamp. kortisonbehanlingen tar bara på vänstersidan, den vill leva vidare så det är ju bra där är min kamp och vilja men vad händer med kroppen? varför äter den upp mig?

varje natt och morgon har jag ångest, det är hemskt. jag är så rädd. min ena läkare är iaf från västerås, det är en trygghet, västmandlänska kommer man inte ifrån det är min trygghet, det är min hemma dialekt. han har ju till och med åkt moppe i sala, kan man man va tryggare då? undra om han känner mina syskon, det ska jag fråga idag, han vet iaf vem min mammas sambo är men det vet ju alla.

Till J och min familj vill jag säga: NI är de som får mig att hoppas, NI är de som får mig le all min kärlek får ni bära all min längtan vill jag ge....

vart är alla mirakel när man bäst behöver dom?

tack jessi, becca och Emiliie för besöken igår och för de fina blommorna o godiset.