fredag 5 februari 2010

smärtan och avsaknad trygghet

"tryggare kan ingen vara" jag vet att alla har hört någongång.
Men just nu funderar jag på vart min trygghet är någonstans.
Helt plötsligt kan jag inte sova på nätterna.
Helt plötsligt har jag slutat sova igen.
Är det inte av den direkta fysiska smärtan,
så är det av oroligheten att inte kunna ta sig upp på morgonen.
Januari och Februari är de två värsta månaderna på året,
varje år under dessa månder önskar jag att jag slapp leva med denna sjukdom.
Slappnar jag av så känns det som att jag har en lastbil stående på min arma kropp.
Jag kan faktiskt inte beskriva smärtan men önskar att dom år 2010 hade
kommit på en bättre medicin än morfin, cellgifter och kortison mot detta.
Jag önskar att flera personer år 2010 faktiskt vet hur det är att vara 30 år
men som har en kropp som är 92 år, sliten och föråldrad.

jag har lust att börja grina. önskar att jag hade en sjukdom som syntes,
som när jag i höstas hoppade på kryckor.
men vad hjälper det att gnälla? Ingenting.
Jag vill bara att det ska bli bättre nu.
Det gäller att göra det bästa av situationen, det har jag gjort varje dag i 5 års tid,
men när du inte kan sova pga smärtan och domningarna
så känner du dig så otrygg och det enda jag önskar mig nu är trygghet.
Mitt postiva tänkande fungerar inte de gånger sjukdomen förstör min vardag.

Nu är klockan 04 och det hade iaf varit dags att gå upp
om en timme ska hundarna ut.
om en och en halv åker jag till kontoret.

Inga kommentarer: