Mina otroligt fina sockiplast som jag döpt om till sockerplast med ett E och ett R. undra om jag kan få med mig ett par hem.saknar mina hundar och saknar J väldigt mycket och den där bonnekatten jag har hemma som numera heter tjock-semla och inte selma, som jag trodde skulle bli en enbart utekatt man ack så nervös jag blir när hon går ut så hon har mest fått vara inne under vintern.
men jag längtar hem till J väldigt mycket faktiskt, ett friskhetstecken?
Edith Piaff ska på hundutställningar i helgen och det hade jag ju gärna velat hänga med på även om jag inte kommer att kunna ställa ut själv. sen längtar jag till jobbet, (ännu ett friskhetstecken? ) och jag tittar ut på dörren och jag tittar på mina ben och säger: ja men gå då! bara gör som ni brukar och gå.. och jag ramlar ner på golvet. jag känner inte benen, har börjat hitta vänsterbenet men som jag sa innan högerbenet bara hänger där och jag testade reaktionen genom att kasta boll med K som har sängen mitt emot mig men högerarmen existerar inte, den bara är där och det blir vänster som per automatik tar emot bollen fast jag tänker höger. kommer det alltid att vara så?
Vecka 3 på sjukhuset är nu inledd och bara det känns ju deprimerande när man börjat kunna alla rutinerna nu och personalens schema. men det går i rasande takt framåt och då kanske det blir som cessan sa: men i den här takten så springer du väl hem i helgen om dom inte vill släppa ut dig. ja du cessan det vore en snygg syn och en önskedröm. väntar med spänning på de sista provresultaten och hoppas att de är lika positiva besked som hittills. men även om ett positivt besked är den bästa 30 års present jag kunde få så är den väldigt deprimerande och sorglig för både mig och min familj, fast mest positiv förstås. jag kommer att bli frisk eller återhämta mig från detta som jag sa innan och det är det viktigaste, efterspelen får man ta sen.
vad har jag gjort i kväll då? jo försökt att väcka högersidan till liv och övat på att förflytta mig vilket går riktigt bra nu tycker jag och alla andra, som sagt jag kommer att tacka arbetsterapeften och sjukgymnasten om ett par veckor eller månader för denna hårda träning nu även fast det innebär dessa förbaskade kramper och att jag tar i tills jag storknar och tårarna bara rinner efter utmatthet..Hellner lär ha sagt att hans medalj var rätt tung, han vet inte vad kämpa är säger jag då!. både stina och emilija lär sätta fart om dom ska vinna , bara så ni vet systrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar