onsdag 17 februari 2010

Små detaljer


Alla smådetaljer som glömms bort blir så stora. Tandborstningen som glömdes, nattklädesbyte? skynket som inte drogs för, sängregleraren som hängdes för långt bort, huvudet som kastas omkring, brutala förflyttningar, jag är en människa i detta 60 kilo tunga paket. Är rädd för hanteringen, rädd för personalen, vågar inte ringa på klockan mera.

Jag sitter på sidan i en stol och tårögd tittar jag på tjejen i sängen som kastades ner efter toalettbesöket som fick benen i något konstigt kors och huvudet lagt i en mycket säregen ställning som inte ser bekväm ut. Jag sitter där på stolen, tittar ut genom fönstret, tittar på paketet i sängen och undrar: ska jag återvända in i kroppen som ligger som ett obekvämt paket eller ska jag gå vidare ut genom fönstret? Ut i det vita, ut i det fria!


Alla små detaljer, om
Personalen bara kunde fånga upp dom. Undra när dom frågade sist: hur mår du? Hur mår du? Bara du inte kroppen alltså utan du som person och sedan såg dig el mig då som en människa. Inte var det inatt iaf.

3 kommentarer:

Pysse sa...

Lilla vännen!
Jag sitter här och gråter. Det är så orättvist! Varför? Dumma frågor som det inte finns svar på. Jag önskar så innerligt att du blir frisk. Att allt bara är en ond dröm och att du snart vaknar upp och kan vara med din älskade familj. Sluta aldrig att kämpa! Det är inte över än! Jag tänker på dig och skickar alla bli-bättre-snart hälsningar som finns. Stora kramar från lilla mig

Emelie sa...

Hej Erika, det gör så ont i mig att läsa vilken ovärdig behandling du råkar ut för på sjukhuset. Jag hoppas att det vänder snart för dig och att du får komma hem igen. Jag tänker på dig här i Uppsala och håller tummarna för att det ska gå vägen. Kramar Emelie

Susanne T. sa...

Gör ont i mig när jag läser din blogg om din ångest och rädsla.Jag och flera vänner fortsätter att be för dig. Du är omsluten av böner och Guds omsorg, minns det.
"Que sueñas con los angelos"
En varm kram från Susanne på Elevstigen