sjukgymnastik

På morgonen har sjukgymnasten varit här och rört på min högerarm, en mycket märklig känsla,
fast den bara hänger där nu så känns det fortfarande som att hon håller på med den och varför finner hon kontakt med min högersida och inte jag?
jag hade tydligen några spasmer i högra knäet tidigare idag också. Kroppen är alltså inte helt död, kontakten med nerverna finns där någonstans bara att jag inte hittar det och jag blir lite ledsen igen...

vad i helsike hände förra tisdagen, tisdagen den 9 februari med min kropp? varför slogs den ut på bara 20 minuter, 3 timmar allt som allt? varför blev det så illa och hur kunde dom bara låta allt bli så mycket sämre i malmö?

Jag kan inte annat än känna rädsla just nu. rädsla för vad det är och rädsla för att aldrig kunna komma tillbaka. kämpar glöden och fokuset får jag ju inte tappa och tävlandet ..jag måste slå syrrans unge, jag måste kunna gå igen och kunna gå före henne, jag måste kunna duscha själv igen, jag måste kunna äta själv igen!

men vad är det som har hänt? Jag känner genast hur ångesten kommer krypande igen. jag ska inte ligga och tänka tillbaka en vecka där livet var normalt, då jag var ute och gick 2 timmar med hundarna och jobbade men efter att personalen har duschat mig som en liten bäbis på 4 månader och sjukgymnastens träning med kroppen jag inte känner så kan jag inte låta bli att känna hopplöshet inför framtiden.

kl 14.00- 20.00 i dag ska jag byta blod och plasma igen i mina vackra slangar jag har utstickande från halsen. sängliggande i 6 timmar, men det är ju ingen skillnad mot nu, skillnaden är att jag har egen tv.

att läget är stabilt betyder tydligen inte att man blir okey, att läget är stabilt betyder tydligen inte att man blir frisk har jag fått lära mig idag...